Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Skulptur och arkitektur under de senaste årtiondena - 3. Skulpturen i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKULPTUR OCH ARKITEKTUR.
som gaf karaktäristiken af det tyngande, tryckande arbetssläpet, det blef
Constantin Meunier, i hvars nainn hela denna konstriktning kan sammanfattas.
Ködd 1831 studerade han först skulptur, öfvergick sedan till måleriet — först historiskt,
senare realistiskt, påverkad af Courbet och de Groux. Han slog sig ner i den lilla staden
Löwen midt i »det svarta landet», som under en lång tid blef hans miljö — där luften är full
af sot och rök och jorden är utbränd och torr, där fabrikernas bygnadslängor omgifvas af hela
berg af kol och krönas af en skog af höga skorstenar, och där den typiska färgmotsättniugen
är skenet från ugnarna mot den svarta luften. Han målade arbetarfolkets hvardagssläp, deras
vandring till fabriken i den mörka, ruggiga
vintermorgonen, deras väntan på att bli
hissade ner i grufvan, hemvändandet om aftonen.
Han målade deras slöhet och deras
resignation — ett lif i mörker, utan sol och luft och
glädje. En dag år 1886 — Meunier var då
redan 55 är gammal — tog han sig för att
börja modellera en arbetare i stället för att
måla honom. Det var »Hammarsmeden», som
nu tillkom, enligt hvad Meunier själf yttrat,
utan att han gjorde sig mycket hufvudbry.
Det ligger befrielse i denna staty, befrielse
frän den tryckande luft, hans måleri lefvat
uti, det finns där trots, men främst styrka
ocli glädje öfver styrkan. Han är ingen böjd
och slö arbetsträl, denne smed, som i
själf-medvetet lugn stöder sig mot sitt vapen, den
väldiga hammaren. Han är mannakraften
och hälsan, men han är ingen antik Herkules
med normala atletformer, och hans förskinn
och träskor äro som växta samman med hans
kropp, som kunde han ej tänkas dem förutan.
Meunier hade funnit sitt område, och nu
följde ett skede af lika frodigt som energiskt
och framgångsrikt alstrande. Statyer, byster,
reliefer, grupper, behandlade på samma sätt,
antingen de höllos i liten skala eller i
naturlig storlek: i stora, breda drag, det
hufvudsakliga starkt betonadt, bisakerna summariskt
antydda. Meunier lär modellera sina
figurer och grupper i naturlig storlek, äfven då
han sedan ämnar reproducera dem i liten
skala. Obeveklig realism med kraf på
karaktär i första rummet, linieskönhet i det andra,
men med monumental hållning. Låt vara att
det är mera släktet än individen Meunier framställer, arbetaren i hans olika arter, arbetaren
som arbetsmaskin och arbetaren som representant för fysisk styrka. Att den möderne atleten
skildras ensidigt utbildad, vissa lemmar till öfvermätt utvecklade på andras bekostnad, endast
bidrager till karaktäristiken, ty det är ej människan i hennes ideela fulländning Meunier
framställer, utan specialisten, sådan vår tids fordringar bilda henne.
Där är såningsmannen, som går fram på fältet och kastar ut sitt korn, där jordarbetaren,
som står och rätar ut sin rygg och torkar sin svettiga panna, där slåtterkarlen med sin lie
(dessa tre statyer äro uppstälda i botaniska trädgården i Bruxelles). Där äro äfven andra yrken
representerade: fiskaren, som står bredbent och säker i sina klumpiga stöflar och gapar utåt
CON ST. MEUNIER: HAMNARBETARE. Brons.
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
