Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grundsats». I sin krafts dagar var han dock minst lika mycket
naturiakttagare som stilist. Han var i Stockholm lärjunge af Larchevéque, hade ock
en kortare tid arbetat vid akademien i Paris och studerade i fyra år vid
franska akademien i Rom. Hans första i Rom utförda arbete, statyetten
»Liggande faun» (1770, i marmor 1774), är i anda och formkaraktär
besläktad med hellenistiska verk och i utförandets liflighet med det bästa
inom samtida fransk skulptur. Den nakna formen är behandlad med
sprittande lif och med finhet i hvarje detalj och den plastiska formkaraktären
är genomförd med öfverlägsen konsekvens. I sina följande verk sträfvar
Sergel i första rummet till monumental enkelhet, till plastisk storhet i
linierna. De äro barn af sin tid — Amor, som lyfter vingarna för att
flyga ifrån Psyke, påminner i den springande ställningen om Berninis
Apollo i Dafnegruppen, liksom han påminner om Apollo di Belvedere —
antiksträfvandet är uppenbart i denne Amor, liksom i »Venus som stiger
nr badet» och i gruppen »Mars skyddande den sårade Venus». Sergels
utveckling gick från individualitet i formkaraktären till generell abstrakt
skönhel. Hans andliga växts skede var slut, då han måste bryta upp från
Rom och flytta till Stockholm. Det är uppenbart, att de största
möjligheter kastades hort, då Sergel rycktes ut ur sin rätta miljö och flyttades
utom all stor och sporrande täflan — han hade fått sin utbildning på
svenska statens bekostnad, och det ansågs själfklart att han skulle
återvända hem för att egna sina krafter åt fosterlandet och dess konstskola.
Han hade för mycken eld och lifskraft för att helt stelna, men hans
verksamhet blef efter återkomsten till Stockholm endast fragmentarisk, då och
då en snillrikt tänkt, ibland också öfverlägset löst uppgift — monumentet
öfver Descartes, som visar en vingad genius, som afslöjar jordgloben och
belyser den med sin fackla, gruppen Axel Oxenstjerna dikterande Gustaf
Adolfs bedrifter för historiens gudinna, Gustaf 111:s staty, som genialiskt
belyser både personen och hans tid — dessemellan en rad småarbeten, mest
porträttmedaljonger och porträttbyster, ofta mycket lifligt individualiserade.
Det är dock först om hans alster från århundradets sista skede och från
1800-talet, man kan säga, att den abstrakt sköna formen är rådande på
bekostnad af formkaraktär och individuellt lif. Sergel blef ett af de
svenska snillen, hvilkas konstnärliga kapital blifvit endast delvis utmyntadt och
gjordt fruktbärande. Slöseriet är ju ett nationellt svenskt drag. Ej minst ha
vi slösat med den talangens rikedom, vi egt och ej förstått att tillvarataga.
Med Gustaf III:s död var ej blott en människas lif utan ett tidehvarf
afslutadl. Äfven för konsten var aftonen inne efter en löftesrik morgon
och en verksam, händelserik dag. Detta skedes konst hade på ett i
ögonen fallande sätt varit i jämvikt och harmoni, dess olika arter hade
samverkat och hvar för sig bidragit till ett enhetligt totalintryck. Den var ej
blott lyxkonst, den trängde in i det borgerliga livardagslifvet liksom den
trängde in i allmänna bildningen och spred smak, trefnad, intresse. Den
behöfver endast sol och näring för alt fortsätta alt växa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
