sex? (Telefonen inne i fru Franckes rum ringer häftigt.) (Jungfru Minas röst ännu mera irriterad.) Ja, jag kan inte stå här längre! Det ringer på fruns telefon! (Ringer hastigt af. Skyndar till telefonen i fru Franckes rum och griper telefonluren.) mina (otåligt). Hallå! — Jo, det är hos fru Francke! — Hvem talar jag med? — Hallå! — Hallå! — Hvem talar jag med? — (Med plötsligt förmildrad röst.) Jaså, det är du, Anna! — (Lyssnar.) Nej, så lifvadt! — Om jag bara visste, hur jag skall kunna slippa hemifrån! — (Lyssnar.) — Kommer Axel också? (Lyssnar.) Nej, så roligt! Och lilla Ludde! — (Lyssnar.) Så stiligt! Ja, om jag så också skulle rymma i kväll, så kommer jag. (Lyssnar.) Ja, jag har bara min blårandiga, men en riktigt snitsig spetsrosett, som jag fått af frun. (Lyssnar. Skrattar högt.) Jo, du kan! — Måtte jag bara kunna smita. (Lyssnar.) Ja, bara inte konsuln eller frun drar främmande hem i kväll. (Lyssnar. Det ringer häftigt från en telefon i tamburen. Mina låtsas inte höra det, utan fortsätter samtalet i telefonen i salongen.) Kommer baronens flickor också? (Lyssnar.) Jaså! Och betjänten? (Våldsam ringning i tamburen. Mina mot tamburen.) Det var då också själfvaste den, att man inte kan få prata i fred! — (Lyssnar i telefonluren, vid hvilken hon står. Ringningen fortfar i tambur-telefonen.) De ringa som galningar på Riks! Adjö med dig! — (Ringer af och springer ut i tamburen.) (Strax innanför dörren i tamburen finns en tredje telefon anbringad. Mina syns där hon står i tamburen och talar i den.) mina (barskt). Hallå! — Hvad är det fråga om? (Med plötsligt förändrad röst.) Är det fru