senap! — — Och så ha vi konserterna och teatrarna och supéerna och — SOMMERBERG. Bevars väl! Är frun med om allt det där! MINA. Å, om mycket, mycket mera, må herrn tro! — Och så frågar herrn, hvarför frun inte är hemma? SOMMERBERG. Stackars liten! MINA (upprepar). Stackars liten! — Allt det där är det bästa frun vet! SOMMERBERG. Stackars lilla Tea! MINA. Är herrn du med frun? SOMMERBERG. Ja, se jag har känt henne från det hon inte var större än så! Hon har många gånger suttit på mitt knä och lekt med min klockkedja! (Suckar.) Hon var det sötaste barn man kunde se. MINA. Frun är ju från landet? SOMMERBERG. Ja, det tror jag det, från det allra mörkaste Småland. — Hennes föräldrars gård var granngård med min. MINA. Är det många år sedan herrn såg frun? SOMMERBERG. Ja, det är många år sedan dess! — Jag såg henne sist, då hon reste upp till Stockholm, där hon skulle in i någon högre bildningsanstalt. Då var hon ännu nästan bara barnet. — Så reste jag själf utomlands och var borta i tre år. — Då jag kom hem, var frun förlofvad, och året därpå var hon gift. MINA (nyfiket). Å, tala om för mig? Hurdan var egentligen löjtnanten?