SOMMERBERG. Jag såg aldrig löjtnanten! MINA. Såg herrn aldrig löjtnanten, fastän han var gift med frun! Hur i alla mina dar kom det sig till? SOMMERBERG (orolig). Å, det är något eget med mig. Jag har den åkomman, att jag inte alls tål löjtnanter, liksom det finns folk som inte tål kattor. — När det är en löjtnant i samma rum som jag, så riktigt kryper det i kroppen på mig! MINA. Det var då eget! (Förtjust.) Och dom som ä' så söta! SOMMERBERG. Ja, smaken är så olika, lilla fröken. MINA. Men nu är det ju i alla fall snart tre är sedan löjtnanten dog, och herrn har inte hälsat på frun sedan dess heller? SOMMERBERG. En änka skall väl ha lof att vara ostörd med sin sorg! — Går frun svartklädd än? MINA. Sorgklädd menar väl herrn? Nej, det har vi lagt bort för länge sen. — Svart klär inte alls frun. SOMMERBERG (för sig). Jag undrar, om hon är lika söt, som då jag såg henne sist? MINA (snäsigt). Är det frun herrn menar? — Nej, frun är verkligen inte alls »söt». SOMMERBERG. Nå, vacker då, fin och vacker? MINA. Smaken är så olika, som herrn sa, nyss. — Frun är inte alls i min stil. SOMMERBERG. Hvad har då mam... fröken att anmärka på frun — om jag får lof att fråga?