fru francke (upprörd). Det där är ju riktigt hädiskt! Min egen trollhage! — Tänk så många gånger vi ha suttit där tillsammans under björkarna och metat i sjön. sommerberg. Ja, alldeles tätt vid hvarandra och väntat på napp. fru francke. Vi sade inte ett ord! sommerberg (suckar). Nej, vi voro bara lyckliga. fru francke. Och solen glittrade på vågorna som små glada hopp, och allt omkring var så tyst, så tyst, att man knappast hörde ett — — (Telefonen ringer häftigt.) Ursäkta! — Jag får lof!... (Hon går till telefonen och ropar i luren.) Hallå! — Ja! — Det är hos fru Francke! — Jo — den vanliga! (Lyssnar.) Hur kommer det sig till? — Den kostade ju bara två kronor kilot för åtta dar sedan. (Lyssnar.) Hm! Ja! — I alla fall, den vanliga! — I eftermiddag! Inte senare än fem! — Tackar så mycket! (Ringer af.) — Hvad var det nu vi talade om? — Tystnaden! — Ja. (Disträ.) Tänk att kaffet plötsligt stigit med femtio öre! — Kan man tänka sig någon rimlig anledning därtill? — Snart blir allt så dyrt, att man rakt inte vet, hvad man skall äta eller dricka. sommerberg (som farit ihop då telefonen ringde). Ja, det lär vara mycket dyrt i Stockholm! — Det är annat nere på landet, där man har allt man behöfver på stället. fru francke. Jag kommer nog ihåg det! (När det kom främmande, var det bara att springa ner i hönshuset efter en korg ägg, så högg man hufhudet af ett par kycklingar och skickade bud till