SOMMERBERG. Hm! — Men lilla Tea vet ju, att jag inte alls kände Teas man. Då Teas föräldrar sålde gården och flyttade till Södertelje, så kom ni ju alla in i så många nya förhållanden, och jag tänkte verkligen inte alls, att Tea brydde sig det minsta om mig mera. — Det är nu en gång så. — Lifvet skiljer en ifrån hvarann! FRU FRANCKE. Men det kan också föra en ihop igen. Det beror dock ytterst på en själf. SOMMERBERG. Du har nog rätt! — Om man bara alltid kunde tro litet mera på sig själf! FRU FRANCKE. Å, hvad det angår, så håller jag ofantligt styft på mig själf! SOMMERBERG. Det gör du så rätt i, lilla Tea! Det är verkligen också något rart och sött att hålla på! FRU FRANCKE. I alla fall var det en bra lycklig tid på det kära gamla Skofta! — Men jag vill aldrig dit igen — aldrig! — Det har ju kommit i händerna på ett aktiebolag, och då vet man, hur där fares fram. — Jag undrar just hur min stora granskog ser ut nu för tiden? SOMMERBERG. Rasibus, lilla Tea — icke ett strå kvar. FRU FRANCKE. Är det verkligen möjligt! Men min vackra björkhage där stod så full af rosor och smultron vid midsommar, och jag trodde alltid, att jag där en gång skulle finna en förtrollad prins. SOMMERBERG. Där skulle lilla Tea nu bara finna de allra präktigaste brädstaplar och på sin höjd sågverksdirektör Ohlson.