26 delen af rummet, där han kastar sig ned på schäslongen med benen i vädret). Hjälp! — Eld! — Polis! — Å —- å! — Jag tror rent af de ämna ta lifvet af mig! fru francke (närmar sig vänligt och klappar honom pä hufvudet). Snälla lilla farbror! — Det är bara ovanan, som gör det! Första gången käns det litet ansträngande, men om farbror bara ville hålla i ett par dar, skulle farbror få se, att det är själfva hälsan. sommerberg (pustar). Då struntar jag i hälsan! — Å — å! — Låt mig få ligga här i ro och hvila ut en liten stund. — Jag är verkligen alldeles förbi! — Hela dagen har varit en enda röra. fru francke (vänligt) Ja, hvila dig du, farbror lilla! Stackars lilla farbror! — Vill farbror, att jag skall sjunga en liten visa för farbror? sommerberg. å ja! Gör det, lilla Tea, så är du bra snäll! — En af dem du brukade sjunga i skymningen på Skofta, när vi satt rundt brasan och hörde på. fru francke (sätter sig vid pianot). Ja, hvad ska jag sjunga? (Hon preluderar och synes fundera en stund) sommerberg. En folkvisa! En af våra vackra svenska folkvisor. — Du kunde så många förr. fru francke (preludierar och sjunger). Kristallen den fina som solen månd' skina, som stjärnorna blänka i skyn. Jag känner en flicka af dygden den fina, en flicka i denna här byn. Min vän, min vän och älskogsblomma! Ack, om vi kunde tillsammans komma!