27 sommerberg (instämmer från soffan, och båda sjunga). Och jag vore vännen din, och du allerkärasten min, du--- fröken witt (som högljudt bläddrat i en tidning, i hvilken hon läser med lornjett, utropar). Nej, nu går då skammen på torra landet! fru francke (afbryter tvärt. Sommerberg rycker till på soffan). fru francke. Hvad i all världen är det fråga om? fröken witt. Du kan tänka dig, att man vill neka svensk kvinna professorstitel. Se här, några dumma, föråldrade stadgar säger — fru francke (störtar till tidningen. De läsa båda sakta mumlande). fröken witt. Är det inte upprörande! fru francke. Det där kräfver opposition! Vi förena oss om en adress, underskrifven med flera tusen namn! fröken witt. Tror du vi kan få ihop så många? fru francke. Det fordras litet energi, litet viljekraft därtill. — Jag är färdig till hvad som helst! sommerberg. Också till att sjunga ännu en vers för mig? fru francke. Ja visst, farbror lilla! Men jag känner mig sannerligen helt upprörd. (Sätter sig vid pianot och börjar spela finska rytteriets marsch.) sommerberg (ängslig). Nej, så där var det visst inte, lilla Tea, inte så starkt! Inte så starkt!