35 det gäller mig själf. Skulle jag iute gråta, när man talar så grymt och otäckt om mig bakom min rygg. (Gråter högt.) konsuln. Stackars liten! Kom i min famn! (Julia döljer sitt ansikte vid hans bröst.) Ha de valet stydda mot en liten stattars flitta? fröken witt (snyftande vid hans bröst). konsuln. ä min lilla flitta ond på den stydda, stydda dossen, som ljugit föl henne, å fått henne att dåta? fröken witt (tittar upp). Var det — var det? konsuln. ä lilla flittan dum? Tunde du verkligen to att folk sa så fula sater om den söta, söta flittan? fröken witt (tittar upp). Var det du som hittade på alltihop? — Usch! (Ruskar honom.) Hur kunde du vara så grym? Hur kunde du vilja krossa mitt hjärta? konsuln. Bara, bara se dig glåta, myttet, myttet stiligt se dig glåta. fröken witt (snyftande mindre). Och hvad säger folk då verkligen om mig. konsuln. Det vet du alltför väl, du lilla bortskämda sötnos! — Du vet nog, att de aldrig tala om dig utan att kalla dig den vackra, intelligenta, talangfulla fröken Julia. fröken witt (ser upp genom sina tårar). Som klär sig så förtjusande stilfullt. konsuln. Ja visst så! — Just förtjusande stilfullt! fröken witt (hoppar af glädje). O! O! Hvad