34 Usch att människor kan vara så elaka och vidriga! (Stampar.) Jag skulle vara ful och dum och kläda mig illa! — Oscar! Oscar! Klär jag mig verkligen illa! Å, Oscar! Hur kan du vara min vän. och stå bredvid och höra på sådant skamligt förtal! konsuln. Jag tror du gråter, lilla Julia! fröken witt (snyftar ännu högre). O! O! Hvad jag är olycklig. konsuln (närmar sig henne). Och jag känner mig så ofantligt lycklig. fröken witt. Hur kan du vara så otäck, när du ser hur ledsen jag är. (Snyftar högt.) konsuln (förtjust). Gråt bara på! — Ännu litet till! Du vet inte hvad du är söt, när du gråter! (Närmar sig henne och vill trösta henne, men hon drar sig undan) Jag har aldrig sett dig gråta förr, Julia! — Och jag har många gånger undrat, om du kunde ' gråta. Och så har jag tänkt: »Julia är den vackraste, den intelligentaste, den finaste, den mest talangfulla flicka, som jag känner.» fröken witt (i näsduken). Och klär sig så bra! konsuln. Och klär sig så bra, men kan hon verkligen gråta? — Jag har sett henne, när man omtalte dödsfall och olyckor och sorger af alla slag, men aldrig sett så mycket som en tår i hennes ögon — i hennes vackra ögon! — Kan hon gråta? En kvinna, som inte kan gråta, är ju ett monster, och jag började tro, att du var gjord af sten, af marmor — mycket vacker marmor, men i alla fall orörlig. — Och nu gråter du! — Gråter så att det riktigt skvalar! fröken witt (snyftande). Begriper du inte, att