37 Han står här bredvid mig! (Lyssnar) Jag hör inte! (Lyssnar.) Om vi har! — Jo, så länge! Vi ha egentligen alltid älskat hvarandra, fastän jag trodde, att Oscar afskydde mig, och Oscar trodde, att jag föraktade honom. (Lyssnar.) Ger du oss din välsignelse? (Lyssnar. Ropar högre.) — Jo, jag säger: ger du oss din välsignelse? (Rörd.) Tack, söta mamma! Också Oscar! (En kyss. Räcker luren åt konsuln.) konsuln. Hallå! — Jo, det är konsuln — det är Oscar. (Lyssnar.) Jag får ju säga mamma? — Ger också mamma mig sin välsignelse? (Lyssnar. Rörd.) Tack, tack, söta mamma. — Jag skall bli den ömmaste man för Julia! (Lyssnar. Högre.) Jo! Jag säger att jag skall bli den ömmaste man för Julia. fröken witt. Å, låt mig — — (Tar luren. I telefnen.) Mamma lilla! Vi älska hvarann så gräsligt. Ingen har nå'nsin älskat hvarann som vi. (Lyssnar. Upprepar med stark röst.) Ja, jag säger att ingen har nå'nsin älskat hvarann som vi! (Hon kysser Oscar, som hela tiden står och håller henne om lifvet. Lyssnar.) Jo — jo, vi komma upp en stund i kväll! — Naturligtvis. — Adjö på dig, mamma lilla! (Kysser i telefonen och ringer af.) — Nå, Oscar, hvad var det för ett ord du skulle säga mig, som jag aldrig skulle glömma? konsuln. Jag. — Skulle jag? Det kommer jag verkligen inte alls ihåg. fröken witt. Jo, du sade ju: Det är bara ett ord, jag vill säga dig, som jag hoppas, att du aldrig skall glömma.