konsuln (tar sig för pannan). Nej — nej! — Det vet jag inte alls. Det har jag alldeles glömt bort. fröken witt. Nå, det kan ju göra detsamma. konsuln. Ja, alldeles, älskade Julia! (Stor omfamning.) konsuln (betraktar henne). Enfin seuls! — Nu skall intet kunna störa vår lycka! (Det ringer samtidigt i kontorets telefon, i rikstelefon och på tamburklockan. Konsuln och Julia skynda dansande till telefonen i konsulns rum. Medan han talar där i telefonen, grälar Mina samtidigt i tamburens telefon.) konsuln(i sin telefon). Hallå. — Hallå! — Jo, det är konsuln själf. (Kysser Julia. Lyssnar.) Låt skicka hit brefven med detsamma, jag kommer inte på kontoret förr än i morgon. mina (samtidigt i tamburen). Nej, frun kan inte ta emot i kväll! Jag har ju sagt en gång förut, att frun kan träffas i morgon klockan elfva. (Ringer argsint af och öppnar tamburdörren för brukspatron Sommerberg.)

Elfte scenen.

KONSULN och JULIA (vid konsulns telefon). <tab><tab>MINA. SOMMERBERG. sommerberg (ännu i tamburen). Jag kommer väl inte för tidigt? mina. För hvad? sommerberg. För middagen?