43 sommerberg. Nej, som sagdt! — Och mina tankar ha vandrat den vägen många, många gånger. — Men — ja, jag trodde mig i alla fall inte om att kunna göra den resan själf. fru francke. Hur menar farbror? — Tycker farbror så illa om järnvägsresor? (De tala saktare under det att det andra paret fortsätter.) fröken witt (till konsuln, hvasst). Jo, jag älskar dig visst! Men du kan väl förstå, att man har sina vanor, som man inte så där hux, flux kan uppge! Och om jag inte får hiss, och skall bo tre trappor upp! — konsuln. Jag lägger allt i dina händer, min valkyria! — Dock omöjligt mer än två tusen i hyra! fröken witt (kysser honom). Tack, älskling! — Du skall få se, att jag har en esprit d'arrangement, som du icke drömmer om. (Fortsätter hviskande.) sommerberg (till fru Francke). Jo, ser du, Tea, att om man en gång i sitt lif genom sin egen drumlighet har tappat bort sin lycka, så blir man misstänksam på sig själf. Man tänker: »den där fega, slöa, tafatta drummeln kan bestämdt aldrig göra någonting bra!» — Man vågar inte ens resa till Stockholm och hälsa på sina vänner. fru francke. Inte ska farbror tänka så ringa om sig själf. sommerberg. Jag har all anledning till att tänka mycket ringa om mig själf, lilla Tea. Jag visste, så sant som jag lefver: »Här är lyckan, och ingen annan stans», och jag vågade inte sträcka