42 bestämdt inte bo. Strandvägen eller Villastaden, det är mitt »sine qua non!» konsuln. Men båda ligga bra långt från kontoret. fröken witt. Pytt! Med spårvagnar! — Och i värsta fall kan du ju äta frukost på kontoret! sommerberg {till fru Francke). Du kan tro, lilla Tea, att det blef förskräckligt tomt efter dig, då du lämnade Skofta! fru francke. Ja, när man är sina föräldrars enda dotter, så skall de väl sakna en litet, när man är borta! sommerberg. Det var allt flera än dina föräldrar, som saknade dig. Jag tyckte det var — ja, nästan som när någon är död. Man går och väntar och väntar, men den man älskar kommer aldrig mera. fru francke. Nej, jag kom verkligen aldrig mera, och när jag gifte mig, kom farbror heller aldrig till mig. Det var det, som var så underligt och ovänligt, och som vi aldrig kunde begripa. sommerberg. Ja, det var inte rätt gjordt, men du såg i alla fall genom min bröllopsgåfva, att jag tänkte på dig? fru francke. Farbror såg nog också genom mitt bref, då jag tackade för den dyrbara servisen, att jag helst skulle vilja ha tackat farbror personligen för den? sommerberg. Jag — jo, jag kunde inte. fru francke. Det är dock i alla fall inte så förskräckligt långt mellan Asperyd och Stockholm?