45 fru francke (vinkar afvärjande åt S. med handen. Lyssnar i luren). Det tror jag visst, det har jag alltid trott — alltid haft den största vördnad och — vänskap för direktören. sommerberg. Hvad är det fråga om? Hvad är det för djäfvulstyg i ledningen? fru francke. Tyst — kära lilla farbror. (Stampar med foten. I luren. Ifrig.) Jag hör inte alls! Man talar till mig! (Lyssnar.) Om det verkligen kan hjälpa till att göra er frisk. (Lyssnar.) Jag törs knappast tro det. (Lyssnar.) Jo, jag säger, att jag knappast vågar tro det! (Lyssnar. Skrattar.) Jojo! Jag kan gärna svara genast. (Lyssnar.) Då säger jag ja — det skall bli som ni vill! (Lyssnar.) Om jag säger ja, finns det väl ingen i världen, som har rätt att sätta sig däremot. sommerberg (orolig). Snälla, snälla lilla Tea! Kan du inte göra slut på det där maskopiet. — Det är ju, som om man vore utsatt för hemliga spioner! fru francke (utan att höra på honom). Då kommer jag i morgon klockan elfva. (Lyssnar.) Alldeles säkert. — Men lofva mig då att sofva lugnt och godt i natt! Riktigt, riktigt godt. (Lyssnar. Mycket ömt.) Farväl! — Au revoir! (Hon ringer af och slår ett ögonblick med disträ min och stirrar framför sig.) sommerberg. Sätt dig ett ögonblick, lilla Tea! Ett litet ögonblick. — Försök att höra en liten smula på mig, för nu vill jag tala! fru francke (sätter sig. Disträ). Ja - hvad var det nu vi talte om? sommerberg. Jo, du frågade mig nyss, om jag