- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
37

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag vet mig sällan ha sett ett ställe, som gjort ett
så öfvergifvet och ensamt intryck på mig. Det var som
en skog vid världens ände. Icke en fågel sjöng, icke
ett djur fanns att se, men uppe i furukronorna gick en
oupphörlig, djup, susande orgelton, som icke ett
ögonblick tystnade. Jag sprang in i skogen för att om
möjligt upptäcka nya ställen, någon omväxling, — någon
förändring. Nej! Ständigt detsamma! — samma
golflika mark med det korta, blomsterlösa gräset, den ena
furan bakom den andra, af samma höjd och samma
omfång och med samma djupa, entoniga sång i toppen:
»Åh — åh — åh!»

Så gick jag tillbaka till vårt första ankomstställe,
en stor, rund plats, omkring hvilken skogen slog ring.

Vi dukade fram vår matsäck på en sten och sågo
oss omkring efter vatten, men i detsamma kom som
af ett trollslag en hel flock barn framspringande mellan
träden. Det var väl en tolf, femton stycken. De äldsta
kunde vara en tio år, de minsta kunde nätt och jämt gå.

Alla voro fattiga, och hvar och en hade endast ett
par plagg på sig. En hade fått byxor men inga skor,
en annan skor men inga byxor. Alla voro de
bar-hufvade, solbrända och mer eller mindre smutsiga. De
som voro barfota, och det voro de flesta, hade fotterna
alldeles grågula af tätt, fint damm.

Alla hade blombuketter i händerna, blommor som
voro plockade i dikena ute på fälten och plockade utan
hänsyn till hur buketten skulle bli. Det var den enda
vara de kunde sälja, och då det nu kom en vagn till
denna öde trakt, var det bäst att passa på. Hvem vet!
här kunde vankas slantar. — De sade ingenting, de stodo
blott på ett visst, förskräckt afstånd och glodde på oss.

Nu kommo skorporna, apelsinerna och
kopparslantarna väl till pass, och så snart en hade fått, visade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free