Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rister eller tecknare, att de med större förkärlek skildrat antingen människan
eller naturen, att de antingen som Tizian mest älskat lifvets
rikedom och prakt eller som Van Dyck den lina bildningen eller som
Rafael den barnsliga oskulden eller som Kembrandt ljusdunklets, poesi äfven
i den fattigaste omgifning. Men något måste de älska, något måste
hafva rört deras hjärtan, värmt deras fantasi, hänryckt deras ögon, och
då är det detta, som de vilja säga oss genom de nödvändiga medel,
hvilka de måste kunna med säkerhet behandla.
Lusten att i en bild använda lika mycken omsorg på den minsta
detalj som på hufvudsaken, är ett skrytsamt fel. Det är, som om
konstnären, eller i literaturen diktaren, nödvändigt ville göra allmänheten
uppmärksam på, att han känner det allra minsta lika väl som det största,
att han studerat utomordentligt, och att han är en virtuos i sin konst.
De store målarne hafva icke gjort så. Naturligtvis kan det icke vara
fråga om, att de ej målade bisakerna väl, emedan de helt enkelt aldrig
kunde annat än måla väl; men de lade eftertryck på, hvad de
hufvudsakligast ville säga. När Tizian målade ett porträtt, då var den
personlighet, som han målade, för honom det vigtigaste, men icke broderierna
på hans spens. Därför ser man också inför Tizian först på personen och
sedan ser man långt efteråt, att hans smycken lysa som guld med
gnistrande glans.
Det har visserligen funnits en tid, då mycket allvarliga målare äfven
använde en otrolig flit på de minsta accessoirer, men detta skedde då
med en naiv oskyldighet, emedan konsten äfven i sin teknik ännu för
dem var något nytt och heligt, och hufvudsaken i deras framställning
blef dock i alla händelser den eller de personligheter, som de ville
skildra.
Det finnes konstnärer i Frankrike, äfven nu i vår tid, som sluta sig
till hvad konsten i sina bästa och högsta skiften har velat, konstnärer,
som använda sin osvikliga tekniska förmåga till att skildra, hivad deras
egen personlighet innerst uppfattar, — den mänskliga själens alla
skiftningar i porträttet, naturens hemlighetsfulla poesi i landskapet, den
krigiska handlingen i hela dess energi och fosterländska hänförelse i
bataljmålningen o. s. v. Men det finnes också en lång rad af sådana, som
med virtuosmessig färdighet skildra en myckenhet af yttre saker, hvarom
man endast kan säga, att det är samma slags yttre saker, samma slags
kläder med människor i, som man ofta träffar på i det dagliga lifvet,
Alt detta har icke gjort något intryck på målaren — eller författaren —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
