Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
André preludierade, och hon sjöng arian ur
Orfevs :
»L’enfer n’a pas de flamme,
Pareille à ce que je ressens.»
Hennes röst fick en underbar, mörk klang och
hennes föredrag återgaf en våldsam, undertryckt
passion, behärskad af rytmens och stilens stränghet.
Herr Antonys ansikte lyste af glädje.
»Sä skall man sjunga 1» sade han och gned sina
händer. »Det där är konst och icke konster.»
»Vill ni inte gå och tacka henne?» frågade
öf-verstinnan.
»Nej, jag tackar så mycket, jag tackar så
mycket! Jag aktar mig väl», svarade han. »Om hon
skulle vinda på mig med sina svarta ögon, som
hon gör så där plötsligt, så skulle jag genast
trilla omkull öfver hennes släp. Mitt hjärta är en
mycket skröplig sak!» och han kröp, så långt han
kunde komma, in i det hörn, där han satt.
Då musiken var slut och fru Ida kommit ut
på terrassen, sade hon åt André:
o
»A, min solfjäder 1 Jag glömde den på flygeln.»
Han sprang genast efter den, och i det han
räckte henne den, föll han ned på sitt ena knä.
De kringstående skrattade, men hans mors ögon
fingo sitt mest melankoliska och stränga uttryck,
och Anne-Marie, som hade blifvit rosenröd i hela
ansiktet, fick ögonen fulla med tårar.
Ett ögonblick efter voro alla spridda i parken
för att se på fyrverkeriet, som skulle afbrännas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
