Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormen kom farande fram öfver slätten och
gjorde därpå liksom ett väldigt språng öfver taket på
Högvalla, dansade och for omkring byggnaden
och störtade så in i parken, där den skakade och
ref i de bara trädkronorna, så det susade som ett stort
upprördt haf. Så var det, som om de vilda
makterna drogo andan ett ögonblick, men det var blott
för att rusta sig till nya strider; ty plötsligt bröt
det loss med ett tjut och ett raseri, som om
stormen föresatt sig att förstöra och förinta allt, och
det suckade och jämrade i parken af hjälplös ångest.
Vanda satt till hälften upprätt i sin säng, med
hufvudet stödt mot handen.
Hon var icke rädd, icke ens hemsk till mods,
men hon kände sig så underligt tom och kall i
själen. Hon låg och tänkte på, huru egentligen
hela tillvaron var en sådan stor, meningslös storm,
där vilda makter strida med hvarandra, och där
än den ena, än den andra får öfvertaget. Och det
hjälper icke att vrida och jämra sig, som parkens
vettskrämda träd, ty det finns ingen som hjälper,
och ingen som stillar stormen.
»Det hjälper till och med inte att stoppa
bomull i öronen, som farmor gör», tänkte Vanda.
Efter några timmar tände hon ljus och tog fram
en liten fotografi af André. — Den var tagen af
herr Antony en sommardag, då Vanda och André
besökte honom, och hade ett mera naturligt och
obevakadt uttryck än vanliga arrangerade och
opersonliga fotografier.
Vanda låg länge och såg därpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
