Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sjöröfvarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
NILS BOSSON STURE.
Jonssons son, Knut Bosson, hade också samtidigt måst förlika
sig med drottningen. Båda dessa hade tillsammans under
loppet af år 1398 innehaft alla slott och fästen rundt
omkring Bottnen och hade sålunda utgjort en makt, som
ingalunda var att förakta. Men sedan fred en gång var sluten,
var det som om drottningen alldeles glömt deras forna lif,
och de forne fribytarne användes af henne i många viktiga
värf. Riddar Sven hade sedan lefvat i tysthet på sina gårdar
i Småland till sin död.
Hans dotter Katarina var gift med Bo Stensson (Natt
och Dag) och hade med honom tvenne söner och en dotter.
Sönerna voro Svante och Nils, dottern hette Märta och blef
gift med Peder Arvidsson Ribbing. Af dessa barn var Nils
henne kärast. Han var den yngste och den rikast utrustade.
Den äldre brodern var af ett trögt och godmodigt lynne,
älskade att lefva i det tysta pä faderns gårdar och kände aldrig
något behof, som drog honom utanför kretsen af hemmets
tegar. Dottern Märta var äldst af barnen och hade tidigt
blifvit gift, så att hon redan nu varit änka i flera år.
Svante stod på gården och välkomnade sin broder, när
denne öfver den långa bryggan, som förenade slottsholmen
med fastlandet, kom fram på gården.
»Huru befinner sig vår moder?» var Nils Bossons första
fråga, sedan han hälsat sin broder och fattat hans hand.
»När hennes sista stund kan blifva», svarade Svante,
»lärer ingen kunna säga. Hon ligger där matt och aftynad
och blir allt svagare för hvarje dag; men nu menar hon väl
själf, att det lider med henne, eftersom hon låtit kalla dig.
Vår fader har varit här, men han drog.i går härifrån norr
ut. . . de skola hafva ett herremöte i Vadstena, sade han, och
där måste han vara med.»
»Läkemedlen göra henne då intet godt?» sporde Nils,
kastande tygeln åt en framspringande gammal sven.
»Jag önskade, hon aldrig hade begagnat några läkemedel
. . . ty från den dagen, hon började med dem, är det som hon
blifvit allt sämre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
