Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140.
NILS BOSSON STURE.
svärd, och Erik vände sig med bort från marsken. Det var
då riddar Bengt Stenssons (Natt och Dag) höga skepnad gick
fram för marsken, och denne belt högt tillsade honom, att
lians sak skulle komma före i rådet nu i Söderköping, och
att ban hoppades den bästa utgång, samt sporde efter sonen
Magnus Bengtsson.
Riddar Bengt aflägsnade sig med högburet hufvud och
stolta steg. En af marskens svenner framträdde därefter med
en främmande sven, som till marsken medförde bud från
drotsen och de i Djursnäs samlade herrarna, att ban skulle
infinna sig hos dem, och marsken svarade, sedan han besinnat
sig en stund, att ban skulle komma morgonen därpå.
Nu tycktes det blifva tid för Broder Svensson att
framkomma med sitt ärende, men då steg en fetlagd man med
lurande blick under buskiga ögonbryn fram, och marsken
hälsade vänligt och gaf tecken att han kunde tala. Det var
den forne fogden öfver Yästmanland och Dalarna, Jösse
Eriksson, den ursprungliga roten till bela den följd af händelser, som
utvecklade sig ur dalkarlarnas resning under Engelbrekt. Han
såg icke synnerligen modfälld ut, där ban gick fram, och
när hans blick i förbifarten stannade på do båda
engelbrekts-vännerna, glänste den till liksom af skadeglädje.
»Nu menar jag, att I ären den mäktigaste mannen i
Sveriges land, herr marsk», sade han, i det ban bugade sig
för denne, »och mången med mig hoppas, att I skolen hafva
styrka nog i armen att tvinga de bångstyriga bönderna till
lydnad ...»
»Sägen icke så, Jösse Eriksson», afbröt marsken med en
ifver, som man till och med skulle hafva kunnat taga för
oro. »Något helt annat måste tvingas än allmogen, men det
kan man höra, att I på sistone hafven lefvat i det tysta,
eftersom I icke hafven följt med den snabba utveckling, som
sakerna tagit, sedan Engelbrekt först uppträdde . . . Hvad är
för öfrigt edert ärende hos mig, Jösse Eriksson?»
»Misstager jag mig i detta afseende», sade denne, »sa
misstager jag mig dock icke därutinnan, att jag i eder ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
