Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158.
NILS BOSSON STURE.
För vår tid förefaller denua tidiga timme strida mot alla
regler för en sund och förnuftig lefnadsordning, och man
öfverlåter åt arbetaren att begagna sig af denna tid pä
dygnet, medan man själf öfverlämnar sig åt hvilan och sömnen.
Men på denna tid fanns därutinnan en jämlikhet mellan höga
och låga, att båda älskade dagens ljus för sitt arbete eller
sitt nöje och nattens mörker för hvilan. Man hade ännu
icke kommit till den besynnerliga åsikt, som gör natten till
dag och dagen till natt, och som gör detta till ett
kännemärke på höghet och förnämhet, så att all sammanblandning
med den enfaldiga hopen göres omöjlig. Det enskilda lifvets
förhållanden voro mera enkla och naturliga, och där var ännu
den svenske herremannen — åtminstone med högst få
undantag — en föresyn för allmogen, liksom ock lifvet på hans
gård föga skilde sig från den förmögnare bondens.
Det var således alldeles icke någon ovanlig timme i
riddar Karl Tordssons liem, att finna dess medlemmar uppstigna,
men väl var det något ovanligt att finna Brita så tidigt
beredd att gå ut i den då stora och förhållandevis folkrika
staden. Flickan utvecklade också en egen ifver i alla sina
rörelser, och hon torkade litet emellan sina rödgråtna ögon.
Med vingsnabba steg lämnade hon rummet och gården
samt skyndade ut pä gatan. Här tog hon den närmaste
vägen, som ledde till Bos gård, och hennes små fötter tycktes
icke nog hastigt kunna förflytta henne till herr Karls port.
Slutligen uppnådde hon denna, men fann den starkt bevakad
af marskens svenner, och det kunde bli fråga om, huruvida
hon skulle fä slippa in. Till sin glädje fann hon dock, att
hon kände höfvitsmän nen för svennerna, och hon stannade
och tillropade honom.
»Släpp mig in till marsken!» bad hon så blygt och
bevekande.
»Strängt förbud att släppa någon ut eller in!» svarade
höfvitsmannen, men log dock så godt under den blanka
hjälmen mot flickan.
»Det förbudet kan icke gälla mig, Bengt Gunnarsson . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
