Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTERSYSTERN.
179
Erik gick fram och åter på golfvet, ett rof för den vilda
smärta, som systerns ord vållat honom, men då lian hörde
Broder Svenssons namn, stannade han plötsligen framför
systern, spanande efter förklaring af hvad hennes sista ord
ägde att betyda.
»Broder Svensson», fortsatte fru Bengta med
skoningslöst allvar, »dömdes till döden och miste sitt hufvud såsom
uppenbar förrädare mot Sveriges rike. Det skedde, har man
sagt mig, samma dag, som du lämnade mötet.»
Man skall kunna tro på sanningen af de gamla sagorna
om mäktiga och onda féer, hvilka med sitt trollspö förvandlade
riddare och konungasöner i stenar eller vilda djur, — när
man såg den verkan, som nunnans ord utöfvade på herr
Erik. Han stod ovedersägligen som förstenad framför henne.
Endast den mörka natten i hans öga, som stod fäst på systern,
utvisade, att en förtärande eld sjöd inom honom. Det dröjde
en god stund, innan han kunde få fram ett ord öfver sina
feberheta läppar.
»Broder Svensson är död, säger du?» utropade han
slutligen och kunde icke slita sin blick från systerns stränga
och skarpa drag, och när uttrycket i hennes anlete
oförtydbar! tillkännagaf den järnhårda sanningen, upprepade han
långsamt och med dof, graflik stämma: »Broder Svensson är
död . . . död . . . död!»
Åter inträdde en stunds tystnad, liksom om han behöft
ytterligare tid för att göra sig förtrogen med den tanken att
vännen och vapenbrodern var död. Men när denna sanning
stod klar för honom, då flög blixt på blixt ur hans öga, och
en vredeflamma tändes på lians kind.
»Och är det sant, det som du nu sagt mig, Bengta»,
fortsatte ban, »och har han fallit, den ädle riddaren, för Karl
Knutssons hand, så svär jag vid lefvandes Gud och alla
helgon att icke hvila, förrän jag på marsken hämnats hans död.»
Med dessa ord drog ban sitt svärd och slog det i ekbordet
med sådan kraft, att skifvan brast i tu.
Därefter kastade ban sig ned på knä och utstötte bjärt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
