Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTA DAGEN.
243
»Bättre talar svärdets tunga än klerkens, det är visst»,
sade ban, »och herr Erik Puke är, så sant jag lefver, värd
en bättre lek, än att höra på klerkernas hic och hoc... för
de huggen lärer han knappt kunna värja sig.»
Nu kom marsken själf utför slottstrappan. Äfven han
hade ett drag af sorg öfver sitt vackra anlete. Han gick med
skyndsamma steg ut från slottet, och man kunde från muren
se, att han begaf sig till den gärd, där herr Erik Puke hade
sitt härberge. Det väckte svennernas förvåning i hög grad
och gaf anledning till många utläggningar af dagens
tilldragelser.
Emellertid steg marsken in till herr Erik, som mottog
honom med en förvåning knappast mindre än den, som
besöket väckt hos marskens egna svenner. Marsken gaf dock
icke riddaren tid till att uttala sin förvåning.
»Om det varit natt, så att ingen sett denna min gång
till eder», sade han, »så hade det varit bättre både för mig
och eder. Dock måste jag tala med eder utan vittnen, innan
det allmänna sammanträdet i dag äger rum. Sen I, Erik Puke,
jag har haft besök denna morgon af en man, som står
mycket nära både eder och min fiende, drotsen . . . Efter hvad jag
genom honom fått höra, stå endast tvenne vägar öppna till
räddning för eder; antingen skolen I uppenbart säga, huru
det hänger tillsammans med förräderiet i Harakers kyrka,
eller ock måsten I fly .. .»
Herr Erik blef blek som ett lik vid marskens ord. Hvad
som timat och hvad som blifvit sagdt hos marsken var en
ringa ting, som han ej ägnade en tanke, så helt och hållet
upptogs han af de båda villkor, marsken förelade honom, icke
därför, att han öfvervägde dessa villkor, utan därför, att de
inneburo så djup en smärta för honom, att han helt och
hållet öfverväldigades af densamma.
»Icke min makt, icke biskoparnas lejd förslår att rädda
eder från undergång», fortsatte Karl, »om I icke själf gifven
kraft åt både makten och lejden, och denna kraft ligger uti
att två eder ren ifrån den skymf, som i Harakers kyrka fläc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
