Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252.
NILS BOSSON STURE.
son med hand under kind och ögonen fästa på ett vissnadt
lindelöf, som han höll framför sig med den fria handen. På
bordet stod ett litet, men prydligt utskuret och rikt med
silfver och ädla stenar infattadt skrin, fylldt med till en del
högst kostbara föremål, hvilka han vanligen plägade föra med
sig öfverallt, där han vistades. Ett par ringar, som lågo vid
sidan af skrinet, utvisade, att marsken för något helt annat
ändamål denna gång öppnat detsamma, hvarvid händelsevis
en liten gulddosa fäst hans uppmärksamhet. Dosan med sitt
lock stod utmed bordkanten, och dosans innehåll, det lilla
vissnade bladet, hade sedan tagit alla hans tankar i anspråk.
Och helt visst framkallades nu, i början dunkelt, men till
sist i en öfverväldigande klarhet, allt efter som ljuset af andra
föremål hann försvinna, ett minne, hvilket tilltog i strålglans,
liksom stjärnan på himmelen, ju mera mörkret hinner
undantränga dagen. Ett egendomligt leende krusade hans läpp.
Man kunde ej säga, om det var vemod eller sorg, eller om
det var rent af vrede, som var förhärskande i detta leende.
Kanske hade det en dubbel rot, kanske låg både det ena och
det andra vid sidan af hvarandra i djupet, liksom den bekanta
blomman »Jungfru Marias hand» har tvenne rötter, en svart
och en hvit.
Leendet spelade ännu på hans läpp, då dörren sakta
öppnades och hans hofmästare, den gamle gubben med
silfver-lockarna, som varit så länge i marskens och hans föräldrars
hem, att han var som en anhörig, inträdde. Gubben såg
genast hvad marsken hade i handen, och äfven i hans anlete
visade sig ett leende, men oblandadt, ett godt,
förhoppningsfullt och ljuft leende. Med den frihet, som ban af gammalt
ägde, sade han till sin herre:
»Visste jag icke det, att I skullen finna henne!»
»Hvilken, hvad . . .?» sporde marsken häftigt och såg upp.
»Hm . . . gulddosan, menar jag . . . jag såg den lilla dosan,
när vi sist drogo från Fågelvik, och jag tänkte, att . . . ja,
jag tänkte, att hon kunde så gärna vara med, hon tager ej
mycket rum . . .! Jungfru Karin ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
