Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
NILS BOSSON STüi:E.
trädande än föreföll alla, som mindre kände honom, — voro
de denna gång sagda blott för att gäcka, för att göra den
slutligt vunna vissheten riktigt bitter?
Under sådana tankar gick Karl Knutsson framåt genom
skogen, och därunder flögo timmarna sin kos. Solen stod redan
högt på himmelen, när han kom fram till en dalkjusa, där
skogen glesnade och en jämn gräsmatta utbredde sin yppiga
grönska. Han gick utför sluttningen och stannade under en
hög slokbjörk, som stod vid stranden af en nu till största
delen uttorkad bäck, omgifven af täta videbuskar. Dalkjusan
gick rätt i söder och norr, så att solen göt sin värmeflod
öfver henne i hela hennes längd, men här i videhäcken och
under björken rådde en svalkande skugga, och här slog den trötte
vandraren sig ned.
Han hade icke suttit där länge, förrän ljudet af hästtramp
nådde hans öra, och när han såg upp, drog en skara ryttare
förbi på andra sidan häcken, kommande norr ifrån. I
spetsen redo tvenne herremän, hvilka voro för marsken väl
bekanta. Deii ene var en dansk man, herr Olof Axelsson, den
andre var herr Magnus Gren. Strax efter dem red en ensam
riddare, hvars åsyn dref blodet i snabbare fart genom Karls
ådror. Det var herr Gustaf Karlsson, stolts Karins broder.
På betydligt afstånd kommo herrarnes svenner.
De redo så nära häcken, och gräsmattan var så mjuk, att
Karl kunde höra hvarje ord som yttrades, och ehuru samtalet
varat länge och han blott uppfattade hvad som sades, medan
de redo förbi dungen, där han befann sig, var dock detta
tillräckligt för honom att bära på för det återstående af dagen.
»Man har sagt mig, att den vördige herren dog af
förgift, som blifvit honom gifvet i mandelmjölk», sade herr Olof
Axelsson, »och det skall vara ingen mer och ingen mindre,
än . . .»
»Det är lömskt förtal!» utropade herr Gustaf Karlsson och
sporrade sin häst, så att han kom jämsides med de båda
andra herrarne, »det är lömskt förtal. . . därför vill jag våga
mitt lif mot hvem det vara må och när det så påfordras!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
