Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36C
kils bosson Stube.
Svennen gick tvärt öfver borggården till den trappa, som
ledde till riddarloftet. Han påskyndade sina steg, såsom man
gör, ju närmare man kommer sitt mål, när man bar något
af vikt att uträtta, ocli stod snart inför marskens
svennehöf-vitsman, Herman Berman. Denne befann sig ensam i
rummet ocli var sysselsatt att med ärmen af sin tröja gnida burt
en liten fläck på harnesket, som stod så blankt på ekbordet
och återkastade morgonsolens strålar, hvilka i sned riktning
föllo in genom de små fönsterrutorna. När svennen inträdde,
såg ban upp och lämnade hastigt bordet. Han ställde sig midt
för svennen och fäste frågande blicken på honom samt
yttrade, då denne misstroget såg sig omkring i rummet:
»Yi äro här ostörda, du kan tala fritt, Erik!... Jag ser
på dig, att din natt i klostret har gifvit oss åtskilligt att
tänka på.»
»Mera, Herman, än som vi måhända kunna gå i land
med ...»
»Det vill säga mycket det, menar jag . . . man tänker väl
icke öfverrumpla Stockholms slott heller?»
»Något ditåt dock ... de sammansvurne vilja taga
marsken till fånga... här på Stockholms slott!»
»Marsken till fånga?» utropade Herman och kunde ej
återhålla ett leende, så befängd syntes bonum den tanken att taga
marsken i ett slott, som var fylldt af hans trogna svenner,
och där ban var omgifven af sina bästa vänner.
»Dock är det, som jag säger ... de skola taga honom till
fånga här på slottet midt ibland hans svenner och vänner.. .
Här finnas förrädare på slottet, och det gäller nu att skära at’
dem springsenorna!»
»Förrädare, säger du . . . dem kunna vi väl lätt befria oss
från, sedan du lärt dem att känna.»
»Men jag känner dem icke. . . det var mörkt i det
underjordiska rum, där de hade sin öfverläggning. När jag,
tack-vare den mörka natten och dimman, som steg upp kort före
midnatt, lyckligt och väl klättrat öfver klostermuren, trodde
jag till en början, att jag äfven denna natt gått förgäfves, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
