Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
nils bosson stüi:e.
flera af bondesläkten, herr Karl Tordsson till Penningeby,
marskens farbroder, lagmannen öfver Västmanland och
Dalarna, och dennes sextonårige son, en smärt yngling med
ljusa lockar kring ett välbildadt anlete, hvilket upplystes af
ett par stora, liffulla, om kraft och mod talande ögon. Han
var ännu blott sven och skulle, såsom seden var den tiden,
tjäna sina sista svennear hos sitt syskonbarn, den mäktige
marsken. Där såg man ock marskens svåger, herr Gustaf
Karlsson, och lians halfbroder, den unge Sten Turesson (Bjelke).
Äfven borr Nils Stensson (Natt och Dag), som var gift med
marskens syster, befann sig nu i slottssalen för att med de
andra följa sin frände i brudefärd, ehuru hans ansikte hade
ett uttryck, som om ban helst velat vara långt därifrån.
Till sin gestalt var herr Nils icke olik sin svåger,
marsken; kanske icke fullt sa högväxt, men i lemmarnas
jämnmått och kroppens bildning var han sin svåger lik. Äfven
ansiktsdragen påminde något om Karl Knutsson, sa att, när
man såg någon af dem pa afstånd eller när man helt flyktigt
betraktade dem, kunde man lätt taga vilse och taga den ene
för den andre. Herr Nils hade öppna, välbildade anletsdrag,
men uttrycket af det bela hos honom hade en viss
anstrykning af både råhet eller vildhet och öfvermod. Han kunde
hänföras både af det goda och det onda. Man tyckte sig i
hans anletsdrag kunna läsa förklaringen, huru lian en gång
kunnat vara Engelbrekts man, pa samma gång som man där
såg något, som påminde om Engelbrekts mördare.
»Glädje och fröjd vill jag se omkring mig i dag», hade
marsken sagt till honom, i det ban fattat hans band, som
synbarligen motvilligt lämnats honom, »men I hafven ej det
rätta bröllopssinnet, svåger Nils... Brister eder något, sa
sägen mig det fritt ut, och står det i min makt, så vill jag
gärna vara eder till nöjes!» Och marsken hade sett så
innerligt god ut, när ban yttrade detta. Men herr Nils hade
svarat kallt och stelt:
»Hvad mig brister kan du icke hjälpa, Karl. . . och
dessutom vill jag helst hjälpa mig själf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
