Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
nils bosson stube.
de herrar, hvilka följde marsken, och som äfven hade ett högt
befäl öfver belägringshären framför Stegeborg. Fru Karin
samtalade gärna och länge med den främmande jungfrun, och
de tycktes så godt förstå hvarandra. Men äfven ett par andra
ögon tycktes följa den unga flickan med mera värma än blott
och bart en ytlig bekantskaps, och det var, som om fru Karin
hade märkt det, ty hon förstod att gång på gång föra
jungfrun inför dessa ögon och till tals med deras ägare, utan att
hvarken den ena eller andra kunde märka, att det skedde
annat än genom en tillfällighet. Och alltid rodnade
ungersvennen därvid, och stolts jungfrun såg så likgiltig ut, som
om om hon alldeles icke fäst något afseende vid det
oförmodade sammanträffandet, och fru Karin log så hjärtegodt
och klappade Iliana på den fina kinden.
Ungersvennen var ingen annan än marskens syskonbarn
Törd Karlsson (Bonde), och ur hans blickar lågade en sådan
tacksamhet för hans fränkas välvilja, att fru Karin fann sig
blott däraf rikt belönad. Och när de båda unga svängde om
i dansen, kunde hon någon gång vända sig till marsken och
visa bort till dem samt le ett förtrollande leende.
Men vid en af de pelare, som uppburo danssalens tak,
ocli på det öfversta trappsteget stod lutad en hög skepnad,
insvept i en fotsid, hvit mantel, så att man, när man såg
honom på afstånd, kunnat taga honom för en ordensriddare,
ehuru vid närmare påseende ordenstecknet, det röda korset,
saknades. Han stod, liksom om han drömt, eller som om
hans ögon varit blinda för glädjen och dansen och sett något
helt annat, och mången ungersven, som såg honom, drog på
munnen åt honom och gaf honom till och med, när tillfället
erbjöd sig, ett stickord, som väckte löje hos de kringstående.
Men det tycktes icke bekomma den höga skepnaden något.
Han log nästan lika godt som de andra, och däraf ökades de
senares skämtlust. Synnerligen utmärkte sig en ung dansk,
herr Ove Lauritsson, såsom outtömlig på tillmälen, hvilka
ofta nog närmade sig till skymford, och alltid belönades ban
af de.,kringståendes bifallsskratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
