Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
nils bosson sture.
»Det må nu vara, huru det vill, med dessa syner och
spådomar, men det kan jag höra, att du är marsken tillgifven
med lif och själ, Johannes, och sådana män behöfver han nu
och framgent . . .!»
»Hm knappast!» genmälde gråskägget, »Gud själf hjälper
honom, Klas Lang!»
»Gud själf . . . ?»
»Ja, Gud och S:t Erik konung, allt för det arbetes skull,
som han har för händer, och som han skall föra igenom! Se,
jag och väl alla de, hvilka en gång tjänade Engelbrekt och
hörde de visa orden från hans läppar, att svärdet är smidt
till hänglås för bondens lada, det må nil hvila i konungens
eller bondens hand . . . jag kan ej med det snack, som
ungdomen nu för tiden förer på tungan, att svärdet är en födkrok
blott, som är af intet värde, när fred råder i landet, och som
därför icke liar någon annan önskan än strid och ofred ... Se,
det är min mening, och därför säger jag, att Gud och S:t Erik
äro marsken till hjälp och skola skydda honom och sätta
kronan på honom en gång, så att lag och rätt månde komma att
råda i Sveriges land. Det skolen I se, Klas Lang. Yår herre
gör aldrig halfgjordt arbete, och när ban förde marsken oskadd
midt igenom stenregnet från Borgholms slott, så hade ban sin
mening därmed.»
Höfvitsmannen nickade till tecken, att lian hade hört den
berättelsen förut, men svennen aktade ej därpå utan fortsatte:
»Det var om sommaren för tre år sedan, då marsken kom
ned från Stockholm till Kalmar, för att draga öfver till Öland
och Borgholm. Hans makt var stor, och fartygen seglade tätt
intill hvarandra rakt mot Borgholms slott. Då vände herr
Magnus alla bössorna mot skeppen, och de sköto som småtroll.
Stenarna föllo så tätt som en hagelskur, och mente vi, att
vår sista stund var kommen, helst som marsken fortfor att
segla framåt. Då kom med ens en undersky och lade sig som
ett täcke öfver sundet, så att icke en masttopp kunde ses från
slottet. De fortsatte att skjuta åt det håll, där de sist sågo
skeppen försvinna, men marsken lät vända något litet åt hö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
