Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höfdingen på tranan.
5 53
och när han finner, att det blir allvar utaf, så är ban den
förste att brassa back och laga sig undan i lä.»
Nils betänkte sig en stund. För bonom var hvarje
ögonblicks uppskof detsamma som att låta honom lida alla
sträckbänkens kval. Han föreställde sig så lifligt den fara, som
hängde öfver de båda jungfrurna i riddar Josts person, väl
icke till följd af någon närmare kännedom om honom, men
emedan han hyste en instinktlik afsky för en man, som kunde
med kallt blod martera en värnlös kvinna till döds och sedan
med fräck panna välta afskyn därför från sig på en oskyldig.
En sådan man var i hans ögon i stånd till hvilken handling
som helst, och blott det, att riddaren fått reda på jungfrurnas
bortröfvande och visat sig så angelägen att få dem i sitt
våld, att han därför skaffat sig fullmakt af fribytaren,
hvilken Törd Karlsson fällde på Reso kyrkogård — ensamt detta
var tillräckligt att för honom måla de bortröfvades ställning
i de svartaste färger. Men just- till följd häraf fann han
också lätt sanningen af Broddes anmärkning, att den
samvetslöse riddaren hellre skulle dränka både sig och sina offer
i hafsens djup, än låta dem rycka ifrån sig. Därför betvang
han stormen inom sig och gaf sitt bifall till det framkastade
förslaget, sägande, i det han oroligt gick fram och åter öfver
däcket:
»Må du råda härutinnan, Brodde, men ve dig, om . . .»
Han hejdade sig, innan ban fullt uttalat meningen, och
skyndade att skifta svennerna, hvilka som skulle gå om bord
på Tranan, och hvilka som skulle stanna på Hjorten. Sedan
detta var gjordt, gick det i en hast att sätta fartygen i stånd,
och det dröjde icke länge, förrän Hjorten åter utbredde sina
segel för att kryssa sig upp mot vinden till den nordöstra
udden af ön.
När man hunnit detta ställe, och fartyget fällt ankar,
var solen redan nedgången och hafvet glänste rödt i
aftonrodnadens sken. Nils stod otålig vid relingen, innan båten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
