Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628
nils bosson sttj11e.
nas flöjlar och skyndar öfver sjön att hviska åt vågen om allt
hvad han sett och hört på sin färd.
Ljusen lysa genom klosterkyrkans fönster, och nunnornas
sång tränger med ljusstrålarna ut i det fria, långt, långt bort.
De vilja till himlen, och de hinna nog dit, fast människoöra
och öga ej mäkta följa d’em på deras himmelsfärd.
En ensam riddare vandrar genom skogen. Han hör
vindens och nunnornas sång och han ser de heliga ljusen stråla
genom kyrkfönstren. Han saktar sin gång, han stannar och
lyssnar. Är det fläkten af bönens vinge, som förnimmes i
hans hjärta, och som kommer honom att rikta blicken uppåt
till Guds himmel och hans stjärnors heliga skrift? Är det natt
eller dag i detta hjärta? Hålles det fängsladt af mörka
makter och längtar det efter seger och frihet, eller är det under
striden, medan ännu dess eller fiendens seger är oafgjord, som
det längtar efter hjälp och tröst, där sådan står att finna?
Den heliga sången slutar, nunnorna vandra sin gång till
sina celler. Ljusen i kyrkan försvinna, blott vid helgonens
altare eller vid någon riddares graf synes ett sparsamt sken
^förlora sig i kyrkhvalfven.
Då närmar sig riddaren klosterporten. Han klappar på,
höjer ännu en gång sina händer mot himlen, och därpå
försvinner han i klostrets dunkla hvalf.
»Hitåt, hitåt», hviskar systern portvakterskan, skridande
framför riddaren med en hornlykta, som knappast upplyser
mer än den allra närmaste kretsen.
Do gå genom en lång hvalfgång, så komma de ut i
klosterträdgården. På ena sidan reser sig den höga
klosterkyrkan, på den andra själfva klosterbyggnaden, och på afstånd
bakom trädens nyutspruckna kronor framskymtade den höga
klostermuren, medan öfver det hela stjärnorna nedblickade så
stilla och undrande, som om de skådat hvarje tungt fjät, hört
hvarje frampressad suck från den mörka jorden.
»Här!» hviskade ledsagarinnan och pekade på en sidodörr
till kyrkan, under det hon bättre svepte omkring sig
nunnekåpan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
