Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
falkenärens brorson.
675
på Penningeby. Själf skulle han draga till Stockholm och
därifrån med de öfriga genast anträda återfärden till Yiborg.
För Nils kunde ingenting vara mera välkommet än detta.
Han skyndade genast att efterkomma marskens befallning, och
redan samma natt ville han sofva på Hjorten. Så fort hans
häst blifvit sadlad, satte han sig därför upp och red bort från
Penningeby ned mot stranden, där Hjorten låg och ryckte på
sitt ankartåg.
Men ett stenkast från det stora stenhuset eller slottet,
som vi skulle kunna kalla det med fäst afseende på de tvenne
tornen, låg inunder skuggan af väldiga ekar falkenärens stuga,
och bär stannade Nils. Han hoppade af hästen, kastade
tygeln åt eu af svennerna och skyndade in i stugan.
I rummet där inne var det dels till följd af den sena
timmen, dels till följd af de höga träden, redan skumt, men
en torrvedssticka satt och brann i spiseln och kastade en
osäker, flämtande dager öfver rummet, hvars ena vägg var
alldeles fullhängd med jaktredskap af alla slag, utvisande det
förtroende, som gubben åtnjöt hos sin husbonde. Yid den
motsatta väggen stod sängen, där den dödssjuke låg, och vid
hans sida satt falkenären.
Gubben reste sig upp, när dörren öppnades, och gick emot
den inträdande.
»Han sofver, herr Nils», »ban sofver. . . men han vaknar
snart . . . sätten eder, så skall jag säga eder, huru den
stackars ungersvennen kommit i min stuga.»
Nils gick sakta fram till sängen och såg på den sjuke.
Det var den Yilde Falken, det var Brodde. Men huru
förändrad mot den, som skildes vid Nils på Hjorten för att
med det tagna fribytarefartyget segla till Stockholm! En blek
hamn, alldeles öfverbunden och liksom sammanhållen af
förbindningar. Det var ett underverk, tycktes det, att ban
kunnat så länge öfverlefva den förfärliga strid, där han blifvit
så illa tilltygad. Nils betraktade länge den sårade. Det var
honom väl en glädje att ännu finna honom i lifvet, men i ett
sådant tillstånd . . . Skulle han blifva en krympling för sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
