Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
falkenärens brorson.
G85
ridt utefter gränsen mot Ryssland, med hvilket land freden
var ingenting mindre än säker. Yäl hade slottsherren på
Yihorg för något mer än tre år tillbaka allvarsamt tuktat
några närboende ryske stormän och tagit en mängd fångar,
hvilka af den ryske fursten Alexander Wasiljewitsch blifvit
utlösta, men under det närmast föregående året (1447) hade
konung Kristofer ingått förbund med Svärdsordens härmästare
i Liffland mot stora Nowgorod, och därför måste man i
Finland vara på sin vakt.
Så väl riddaren som ryttarne redo tysta. När de kommo
litet bättre fram till ett ställe, där hafsfjärden utbredde sin
hvita, silverglänsande yta, och hvarifrån man hade den
härligaste utsikt öfver den lilla staden Yiborg med dess murar
och kloster samt öfver Viborgs slott, stannade riddaren och
lät blicken öfverfara den vackra taflan. Slottet hade under
de sista åren blifvit af Karl Knutsson med mycken kostnad
dels ombyggdt, dels tillbyggdt, så att det väckte allas
beundran, som sågo det, och betraktades som ett det fastaste
och skönaste slott i riket. Det var dock ännu ej alldeles
fullbordadt. Det förnämsta tornet ville marsken göra högre
och hade därmed börjat år 1447, men icke hunnit få det
färdigt, utan murställningen stod kvar och stack upp innanför
tornmuren, täckt med ett tillfälligt tak af bräder.
»Skönare slott kan man icke få se!» sade en af de främste
ryttarne och närmade sig Nils. »Hvad gäller kung Eriks
Visborg mot detta?»
»Dock sitter kung Erik säkrare på sitt Visborg,
Hollinger», svarade riddaren efter en stunds tystnad, »än marsken
på Viborg!»
»Men se», utropade Hollinger, »se, huru stormen ruskar
torntaket . . . Håller han i litet till, så menar jag, att hela
taket far sin kos.»
Det hade bela förmiddagen blåst en häftig storm, och
furuskogen liade suckat och gifvit sig därvid, som om den
tyste anden i dess innandöme känt sig fången och längtat
efter befrielse. Men de täta, snötyngda granarna hade dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
