Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slottsherren på viborg.
687
uppfattade sin herres tankar, men ombildade dem stundom
efter sitt hufvud och gaf, när hon sedan uttalade dem, åt allt
en finare och mera smakfull form. Detta visade sig dock
företrädesvis med afseende på den inre inredningen.
Liksom slottet till det yttre med sin härliga omgifning
och sina dammar var det skönaste man ville se, så ägde det
ock i sitt inre gemak, hvilka i bonadens och ordningens smak
öfverglänste själfva konungaborgens. Här förde Karl med sin
Karin det angenämaste lif, bär tillbragte ban sina lugnaste
och sorgfriaste år. Om kvällarna samlades man i stora
slottssalen, där alltid utom riddarne och de förnämsta
höfvits-männen äfven slottskaplanen var närvarande, och denne
sistnämnde föreläste då ur någon krönika, eller åhörde man
marskens berättelse om hvad ban sett och upplefvat i främmande
land, och fru Karins sköna anlete log så godt därvid, ocli
äfven marsken log, när han märkte, att Karin haft sitt nöje
åt hvad han förtäljde.
Men äfven den soligaste dag har sin skugga, och lifvet
på Viborg liade ock sin. Hon hade sin rot i marskens
ärelystnad och spred sig därifrån så mörk och kylig öfver den
leende ängden, där lians lif lefdes, att stunder funnos, då
intet, icke ens hans Karins skönaste leenden, kunde jaga
henne bort. Han, som var van att tänka och handla i spetsen
för riket, kunde ej glömma bort denna sin höghet, och när
ban tänkte på sitt fordom och på sin framtid, föreföll det
honom, som om Viborgs slott med all sin prakt varit en
grant utsmyckad graf.
I sådana stunder af mörk och dyster förtviflan sväfvade
framför hans minne mycket af det, som tillhörde det förflutna
och bort vara slutet i dess famn till domedag. Men mest
och tidast visade sig skepnaden af en gammal nunna, och
med henne framglänste alltid för lians inbillning det strålande
balsbandet, denna lyckans talisman, hvars förborgade makt
växte i samma mån, som tanken, att det för alltid var
förloradt blef visshet.
Lyckligtvis fanns det åtskilligt, som tog hans tid och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
