Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
nils bosson stube.
Ärkebiskopen gick fram till bordet och ringde, och
små-svennen visade sig åter.
»Skicka mig hit Karl Ragvaldsson!» sade han, och
svennen försvann.
Med spänstiga steg och med flammande ögon gick
ärkebiskopen ett par slag fram och åter i rummet, tills dörren
åter öppnades och Karl Ragvaldsson inträdde.
»Låt femtio svenner sitta upp, Karl Ragvaldsson»,
yttrade han till denne med befallande stämma. »Du skall med
dem rida till Penningeby ... i denna dag, nu genast ... och
spara icke hästarne! Och gården skall du taga med storm,
om någon dristar sätta sig till motvärn, men i hvad fall som
helst skall du bränna honom neder i grund, och spörjer dig
någon hvarför, så säg, att så straffar Sveriges
riksföreståndare en hvar, som icke är honom hörsam!»
Höfvitsmannen bugade sig till tecken, att han uppfattat
ärkebiskopens befallning, och då denne slog upp med handen,
aflägsnade han sig, utan att göra någon fråga eller att på
något sätt från sin sida söka förekomma en handling, som
utom all fråga skulle väcka hat och förbittring mot hans
herre. Ärkebiskopens folk kände dock allt för väl, att en
befallning till följd af öfverilning aldrig utdelades af deras
herre. Allt var så noga på förhand öfvervägdt och afmätt,
att blott verkställandet återstod, äfven om någon gång
befallningen kom plötsligt och oväntadt, så att den liknade en
öfverilning.
Detta visste ock Helmich, men icke för ty hade han
varit i begrepp att afbryta sin höge förman. Han hade dock
hejdat sig, och i stället för varningsropet, som höll på att
halka öfver hans läppar, utbredde sig ett eget, på en gång
undergifvet och tvetydigt leende. Måhända var det
biskops-kräklan, som hägrade för hans syn, måhända var det ock till
sist en rotfäst öfvertygelse om öfverlägsenheten i prelatens
makt, eller båda dessa omständigheter tillsammans, som gjorde,
att Helmich förblef stum och i stället för att tala log samt
till slut började hosta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
