Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS STURE OCH ÄRKEBISKOPEN MÖTAS.
219
ligaste sinne, den fallaste kraft, ur jämvikten, — må hända
den enda gången i hans lif. Därför flammade hans öga så —
man kunde säga — vildt, därför intog han både till
anletsdrag och gestalt en utmanande hållning.
Han mätte själfve herr Erik från hufvud till fot, liksom
sväfvade på den stolta läppens harmfulla krökning en fråga,
om denne verkligen ett enda ögonblick kunde tveka att taga
sin hand ifrån en så uppenbar förrädare.
»Låten mig spörja eder till, ärkebiskop Jöns Bengtsson»,
sade slutligen herr Erik med dämpad stämma, som om han
velat, att ingen mer än den tilltalade skulle höra honom,
»låten mig göra eder det spörsmålet: hafven I icke gifvit herr
Nils dag och stund ? — och för det andra månden I ock
besinna den saken, att, om I här låten edert hat öfvergå till
handling, icke blott alla, som äro här närvarande, utan hvarje
ärlig man inom och utom riket skall med undran blicka på
eder makt, som visat sig vara så ringa, att I behöfven bryta
helgden af ett beviljadt möte för att gripa den, som i ett
eller annat afseende misshagat eder. ..»
En vredeblixt sköt vid dessa ord fram ur ärkebiskopens
öga, och man såg, huru hans läppar häftigt prässades
tillsammans. En hvar väntade sig att här få se ett uppträde
af sådan art, att det aldrig haft och aldrig skulle få sin like.
Men själfva ytterligheten af de känslor, som nu svallade
inom prelaten, tycktes föra honom till rätta. De spända
musklerna i hans anlete lade sig så småningom, branden i
hans öga slocknade, endast det bitande, bittra, hånfulla
leendet stod till sist kvar och skvallrade om den häftiga stormen,
som gått fram och ännu icke lagt sig i hans hjärtas
outgrundliga djup.
Med ett förkrossande förakt sade han, i det han vände
sig till Nils Sture:
»Den dag och stund, som jag gifvit, mågen I njuta, men
när vi härnäst mötas, så veten, att det blifver edert sista!»
»Min sak är hög och rättvis», svarade Nils och såg den
vredgade prelaten öppet i ansiktet, »kan väl hända, när vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
