Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hämnd.
297
med ett pålitligt bud öfversändas till konungen i Finland, och
herr Nils skref äfven ett enskildt bref i samma anda.
Så stodo sakerna, då herrarne kommo, och nu om kvällen
voro de alla församlade i biskopshuset hos Lydekinus Abelis,
vanligen biskop Lydeke kallad.
Den stora salen var full af förnäma herrar, och alla hade
ett bekymmersamt, oroligt utseende. Där stod herr Erik själf
i sin röda, guldstickade sammetsjacka med det präktiga
svärdet vid sin sida och en kostbar guldkedja om sin hals, och
vid hans sida skarabiskopen, som var med på bröllopet i
Nyköping.
En enda utmärkte sig framför alla genom sitt öppna,
frimodiga utseende och sin enkla, flärdlösa hållning. Det var
Nils Sture. Själfva hans dräkt, en enkel, mörkblå tröja utan
broderier under den pälsfodrade axelkappan och med ett gult
läderbälte, vid hvilket det tunga slagsvärdet hängde kring
midjan, utvisade, att han var stadd i en förd, som kräfde
annan bonad än herregemakens siden och sammet och guld
och pärlor.
Biskop Lydekes småsvenner gingo omkring och
kreden-sade vin i stora silfverbägare, och biskopen själf tycktes med
hela sitt väsen vilja tala fridsamhetens och försoningens sak
och blef allt ifrigare, ju mera herr Erik drog tillsammans
sina mörka ögonbryn, och ju skarpare de uttalade meningarna
skuro hvarandra. Det var, som om det varit förgjordt. Vinet
tycktes surna på herrarnes läppar, och biskopens vänlighet
ägde icke heller någon kraft att göra det sött.
»Mig synes, herr Nils», sade herr Erik, »som om I nu
haden glömt allt edert vackra tal om riket och dess
räddning ... Ty icke kunnen I väl tänka slikt, att riksens herrar
och män skola stillatigande åse, huru I dragen fram med
bondehären... tagen ej mina ord annorlunda, än de böra
tagas», hejdade han sig och försökte att le, »jag vill tala till
edert hjärta, herr Nils, och jag vet fullväl, att jag icke skall
vända mig förgäfves till detta, så mycket tror jag mig känna
eder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
