Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 -
nils bosson sture.
alla till båtnad, att vi lära känna hvarandra ... Hvad eder
beträffar, herr Nils, så hoppas jag, att vi ännu skola komma
tillsammans i fredligt samtal med hvarandra, och är han
ut-förbar den sak, hvars målsman I ären, så skolen I icke hafva
bedragit eder på mig såsom riksens föreståndare. Ett beder
jag eder icke glömma . . . jag skall alltid veta min plikt.»
Det var tydligt, att detta yttrande i själfva verket var
ett erkännande af riksföreståndarens underlägsenhet och
oförmåga gent emot Nils, och denne, som fullkomligt insåg detta,
men icke ville för stunden drifva sin sak längre, än som
skett, fattade herr Eriks framräckta hand, och så skulle dà
icke vidare talas om denna sak.
Nils lämnade också omedelbart därefter biskopshuset och
skyndade till slottet. Men hans hufvud var så fullt af
tankar, att han kunde icke öfverlämna sig åt hvilan, utan
befallde fram sin häst.
Just som han red ut ur slottsporten, mötte honom en
sven till häst, hvilken kommit i sporrstreck till slottet. Det
var Erik, och Nils sporde honom, hvad den häftiga ridten
gällde.
»Guds död, herr Nils», svarade svennen, »bönderna äro
färdiga att slakta en man i närheten af S:t Örjans kapell!»
»Slakta en man . .. hvad menar du Erik . . . hvilken man?»
»Jag kunde det icke se, men jag hörde Hollinger, som
var midt i högen, ropa, att. de skulle föra fången till eder.
Det var dock att tala till döfva öron, nej, hugg honom
sönder och samman, den lede förrädaren, ropade hundra druckna
röster. Det var just som jag red förbi, och så sträckte jag
af att träffa eder.»
iGodt, så följ mig då, Erik!» sade Nils.
Och så sprängde de af utefter gatan, som ledde från
slottet ned öfver bron samt förbi biskopshuset, hvars fönster ännu
voro upplysta, och där man kunde se höga riddareskepnader
gå af och an i den stora salen.
Ju närmare de kommo de sista husen i staden, började
ett oredigt sorl nå deras öron, och det tilltog och öfvergick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
