Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 -
nils bosson sture.
till henriè, annat äri af nödtvång, när hon ropade honom an
på gården, och hvarför ... ? — För en julelek.
O, hvad det arma hjärtat led vid denna tanke! Om hon
dock haft sin första glada visshet i behåll, om hon hade vetat,
att herr Sten ridit bort med svennerna, — huru härlig hade
icke då hennes hjältes bild strålat’ emot henne! Nu gick han
ensam bort ifrån gården, — ensam, och till en julelek. Döden
för svärdet skulle hafva fyllt hennes hjärta med sorg, men
hvad var väl den sorgen, jämförd med den, som måste blifva
frukten af hennes kärleks död?
Hon ville gråta, men hon kunde det icke. Hennes
hufvud brann, och blodet flöt feberhett genom hennes ådror. Det
var så mörkt och kallt och ödsligt omkring henne, och de
höga furorna i sin liksvepning af snö stodo som jättevålnader
omkring vägen. Det föreföll henne, som om hon fördes till
döden, som om hon skulle bäddas i svartan jord, och det
rann henne i sinnet hennes farbroders ord på stranden vid
Yästerås, när han talade om jungfru Solfager:
Ormekungen gaf jungfrun en dvaledryck in;
hon bleknar och blånar under båda sin kind.
Och hon upprepar för sig själf, huru de satte jungfrun
i svartan jord, och huru ormekungen gräfde henne upp och
förde henne död hem till sin by. Där hade då visan sitt slut,
åtminstone för henne.
Och natten gick och morgonen kom, och solstrålarna
glittrade så vackert öfver snöfälten, men för stolts jungfruns
sinne ägde ej den friska vinterdagen någon skönhet. Den
påminde henne blott om vintern, som lagt sig öfver hennes
kärleks sköna rosengård, och de i solens guld glittrande
snökristallerna voro som kalla dödsrosor, en minnesskrift blott
öfver den fröjd, som varit.
Så kommo de fram till Stockholm. Stadsmuren och slottet
där bakom med sina torn reste sig så högt och mörkt. Men
det var, som det skulle så vara, — där skulle hon lefva en
tid i sina minnen, liksom i en stor graf. Kanske skulle det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
