Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
nils b0s80n sture.
Hennes inträdande gjorde, att frågan blef obesvarad, ty
nu skulle ömsesidiga hälsningar ske, och Ingeborg och Brita
Turesdotter, hvilka hade gemensamma minnen senast från
-’bröllopet i Nyköping, kommo därefter i samtal med
hvarandra, hvari de äldre fruarna så där i förbigående deltogo, så
att först efter en stund, sedan fru Brita förnyat spörsmålet
om sin son och fru Helena besvarat detsamma, kom man in
på detta ämne, som satte Ingeborg på det svåraste prof.
»Jag har icke mer än tvenne gånger hört af honom»,
sade fru Brita, »sedan i höstas ... det var nu kort efter
midsommar, då han befann sig med herr Nils vid Kolbäck, och
strax efter julen från Svärdsjö prästgård i Dalarne. Jag
sände då en pålitlig sven till honom, och han förde bref och
hälsningar med sig tillbaka...»
Ingeborg såg, huru jungfru Brita rodnade vid dessa den
gamla fruns ord, och som en blixt stod den blågula
fältbindeln för hennes inbillning. Aldrig kunde heller gifvarinnan
— och det var tydligt, att det var den fagra jungfrun vid
hennes sida — aldrig kunde hon hafva visat sig i en
olyckligare klädning, än denna blå med sitt gula lifbälte.
’ Det var, som oin hjärtat velat sprängas i Ingeborgs barm,
men hon behöll dock väldet öfver sig, fast kinden var så
hvit och ögonen tycktes vilja löpa i vatten. Jungfru Brita
stod liksom insvept i den blågula fältbindeln, och hennes
rodnande kind och hennes blick, som strålade af den innerligaste
fröjd, bredde öfver henne skimret af en öfverlycklig brud.
Aldrig hade Ingeborg känt sig så tung, så tryckt, så
genomolycklig som i detta ögonblick. Det var nästan för
mycket för det arma hjärtat, huru spänstig dess kraft än var.
Hon önskade sig långt borta, hon hade velat sjunka djupt ned
i svartan mull.
Fru Helena, som i sitt hjärtas godhet anade att något
var i olag, när hon såg den förfärliga blekhet, hvilken
betäckte Ingeborgs anlete, yttrade, i det hon under samtalet
med fru Brita vände sig från henne och till Ingeborg:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
