Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
fctLS BOSSON STUBE.
»Jan, svarade Sten, »I hafven rätt, moder kär, de hafva
förtrollat mig, de påminna mig om min sol och min himmel,
för dem vill jag lefva och dö!»
Och jungfru Britas kind blef dubbelt rödare och hennes
leende dubbelt ljufvare. Herr Sten gick fram och fattade
hennes hand, och äfven hans öga strålade och hans mun log.
»I hafven vuxit till i fägring, stolts jungfru, sedan vi
sist sågo hvarandra . ..!»
»Det var på bröllopet i Nyköping!» inföll jungfru Brita
raskt.
Och därvid tryckte han krampaktigt hennes hand.
Bakom dörren till till ett angränsande rum stod
Ingeborg och såg och hörde allt, såsom hon trodde. Och hon var
så hvit om kind, som om hon betäckts af nyfallen snö, och
hennes bröst häfdes så oroligt, som om lifvets svåraste storm
därinom lekte sin dödsdans. Dock såg hon icke, huru
riddarens kind äfvenledes bleknade och vardt hvit som snö, när
den sköna jungfrun nämnde bröllopet i Nyköping. Hon hörde
honom blott säga ännu en gång, och hon tyckte, att han
suckade därvid:
»Ja, den gula färgen och den blå, de skola följa mig till
lifvets slut!»
Och hvad hon hörde och hvad hon såg, — det var ju
dock tillräckligt för att bevisa henne fåfängligheten af hennes
sköna dröm om riddarens kärlek. Där stod hon, den lyckliga,
med det stolta seger leendet på sin svällande läpp, hon som
verkligen ägde hans kärlek. Och lifvets tafla, som fordom
log mot henne i sin skönaste färgprakt, var liksom förbytt.
Allt var ödslighet, mörker, köld. Blodet blef till is i hennes
ådror, en darrning genomilade henne, hon stod liksom i sin
öppnade graf.
Då hördes åter trummorna gå ute i staden, och
trumpeterna smattrade. En flock fotfolk tågade förbi.
Och riddaren med den blågula fältbindeln omfamnade
sin moder, tryckte sin kärestas hand och skyndade bort.
Nedanför på gatan höll hans stridshäst. Hjiru skön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
