Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den blågula fältbindeln.
409
nen häraf höll inne sin häst, och att hela fiendehären för ett
ögonblick höll stilla, liksom hade Nils Stures ryttare växt
upp ur jorden och slagit sina fiender med skräck. Man såg
Yasaherren hastigt skynda bort till riddaren med
Oxenstjerne-vapnet. Men ögonblicket därefter blåstes det till anfall äfven
från deras sida, och med brak och gny stormade ryttarne
fram mot hvarandra.
Ingeborg kunde knappt andas, där hon stod och såg det
dystra och dock hänförande skådespelet. Hennes blickar följde
med oafvänd uppmärksamhet den blågula fjäderbusken, som
litet emellan bortskymdes af de blixtrande svärden. Det var
ett tornerspel af gripande art, där visserligen icke hon eller
någon annan stolts jungfru skulle utdela segerpriset, utan
Sveriges folk, som på’ samma gång hade stridens dom i sin
värjo. Lifligt klappade hennes hjärta, och innerligare
fram-suckades icke en bön, än från henne nu, för lycka och
framgång åt Sveriges stridsmän.
Snart därpå möttes äfven fotfolket, och härropen stego
mot skyn.
Plötsligt bortskymdes utsikten för henne af tvenne män,
som kommo gående och ställde sig ett stycke framför den
häck, bakom hvilken Ingeborg stod dold. Den ene var
svartklädd, den1 andre bar bondedräkt. Den förre var till
ytterlighet mager med ett mörkt, blekgult ansikte; den senare
hade en lömsk, lurande blick, men liknade till åthäfvor och
hållning en krigare.
De samtalade ifrigt med hvarandra, men Ingeborg fäste
sig icke till en början därvid, förr än namnet Sture nådde
hennes öron. Då drogos tankarne bort från stridsbullret i
fjärran, och hon lyssnade med ens uppmärksamt till hvad de
båda männen kunde hafva att säga.
»Föga känna vi hvarandra», sade mannen i
bondedräkten, »men de, som hafva samma fiender, bruka lätt bli goda
stallbröder.»
Den magre nickade därtill ett tyst medgifvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
