Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försoningen.
457
Och det dröjde icke länge, så ryckte de fram, svenner
och bönder; hornen blåste, och innan herr David hunnit
riktigt återkomma från det oförlikneliga nöje, som hans skämt
med sin fiende förskaffat honom, hade hans föraktade fiende
fört sitt folk öfver vallgrafvar och vindbro, och yxornas dån,
när de bräckte borgporten, var liksom fortsättningen af den
musik, som pilskotten begynt.
Men ännu innan borgporten fallit, voro stormstegar
uppresta, och Nils själf var den förste, som besteg muren och
hoppade därinom. Endast trenne svenner hunno följa honom,
så ifrig var han att en gång träffa denne sin hätske och
lömske fiende och tala till honom på ett språk, som ban bättre
kunde begripa än den ädla ridderlighetens och
fosterlandskärlekens.
Men herr David å sin sida tycktes icke hafva så brådt
att inlåta sig i leken. Nils såg honom skymta fram vid
hörnet, bakom hvilket slottsfolket skyndade fram att, om möjligt,
tillbakaslå de stormande. När de nu fingo se Nils komma
emot sig, studsade de, liksom om jorden remnat framför dem,
och han kunde så visst hafva tagit dem alla tillfånga. Nils
åter hade intet öga för dem, utan ilade fram att träffa
borgherren.
Under tiden kommo allt flera af hans folk öfver murarne,
och detta bidrog i sin mån att göra slottsfolket orörligt. Där
stodo de alldeles handfallna, liksom nyfikna åskådare på en
tornerplats, väntande det envig, som skulle utkämpas inför
deras ögon. De stormande skulle i sin ordning hafva rusat
fram till anfall, om icke äfven dera,s uppmärksamhet blifvit
fäst på dè tvenne riddarne, hvilka nu möttes, och det på ett
sätt, som tydligt visade, att strid icke vidare behöfdes.
»Nu skall det rönas», ropade Nils, »om David Bengtsson
har mod efter orden!»
Men herr’David stod styf och stel och rörde sig icke ur
fläcken. Dock kunde man se, att de rödbrusiga kinderna icke
hade fullt samma lifliga färg som nyss, när han stod på
slottsmuren. Mellan denna och själfva slottet var här en öppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
