Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninives och Babylons kilskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De flesta folk, som utbildat en skrift, lemna oss de första
minnesmärkena af denna såsom monumentala inristningar i sten.
Här i Kaldéen, där sten ej fanns, men där leran egde en så
stor användning, var det ej underligt, att skriften kom att välja
den senare till sitt material. I denna trakt om någonstädes
är det därför ock, som vi kunna hafva skäl att söka
kilskriftens urhem; här är den utgångspunkt, från hvilken den,
öfveralt troget bevarande hembygdens drag, spridt sig ej blott till
Assyrien utan bort om detta ända upp till Van-sjöns stränder,
där gamla armeniska konungar i kilskrift-tecken klädt ett språk,
af hvilket vi ännu efter Hincks’ och Mordtmanns
undersökningar blott föga kunna förstå. Härifrån har den också vandrat
österut, till landskapet Elam (Susiana), och där gått i tjänst
hos ännu ett nytt språk, som man påstår vara af turaniskt
lynne. Och ännu längre åt öster, på Persiens jord, hafva vi
under Akhämenidperioden funnit kilskriften bofast, äfven dit
inflyttad från kaldéernas land.
Ursprungligen afsedd för det ackadiska språket, har
kilskriften altså i mer och mindre skilda former kommit att binda
sig vid 5 från detta vidt aflägsna tungomål: assyriskan,
ur-armeniskan, elamitiskan, medo-skytiskan och forn-persiskan. Det är
ej en paradox, om vi säga, att den gyttja, som Mesopotamiens
båda floder vältrat ned mot Persiska viken, blifvit af betydelse
för literaturen, och det hos folk, hvilka aldrig skådat dessa floder.
Anmärkningsvärdt men helt lätt förklarligt är att
skriftecknens kilform, som haft sin grund i nyttjandet af leran och
stiftet, bibehöll sig äfven där skriften betjänade sig af andra
redskap. För alabasterskifvan och klipphällen egnade sig väl
denna stilart icke synnerligen, men traditionens makt var nog
stark att äfven här skydda de häfdvunna formerna.
Om både kultur- och natur-historiska skäl hänvisa oss till
Kaldéen såsom kil-skriftens första hem, så ligger dock häri
icke nödvändigt, att dessa trakters folk från början själfva
skulle hafva skapat sitt skriftsystem. De kunna ju möjligen
från annat håll hafva hemtat den ursprungliga hieroglyfskrift,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
