Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Liwenburg. Bild ur Stockholmslifvet af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin adress, och han, att de snart skulle träffas! Den
mellantid af fyra år, som försvunnit sedan de gråtande
skiljts från hvarandra i doktor Kants portgång var glömd;
glömdt, ’att han’endast skrifvit två stackars bref det
första halfåret — han hade ju sagt hvad som varit skuld
till hans tystnad och hon fann det helt naturligt att med
ett så välsignadt larm, som det var på Stockholms
gator, hvem som helst skulla ha svårt att samla sina
tankar, för att sätta dem på papper. Derföre behöfde han
ju inte ha glömt henne, hon sjelf hade ju kommit ihåg
honom trotts de fyra årens skiljsmessa, ty huru mycket
än stillheten i hemorten tillät henne samla sina tankar,
så var hon ju inte ens så pass skrifkunnig, att hon
kunnat teckna upp sitt fattiga namn, för att sända honom
det att ha i minne. Inte heller tyckte hon,* att han
främmande och kallt tog emot henne. Han kunde väl
inte midt på torget flyga henne om halsen heller. Hvad
i herrans namn skulle menniskorna då tänkt, och tala
om det kära förgångna, medan herrn med den underligt
stående skärmen på mössan gick bredvid och så artigt
bar hennes tillhörigheter, det kunde han ju också
skick-ligtvis inte. Sedan det märkvärdiga mötet med hennes
egen Janne Olsson tyckte Christine, att hvarenda tanke,
som halkade genom hennes själ, var idel fröjd. Kommen
ner till gathörnet kastade hon en blick tillbaka, just då
hennes tankars föremål äfven såg sig om, hvarvid hon gladt
vinkade med näsduken, för att i samma sekund föra den
till ögonen, der några tårar stulo sig fram från det
öf-verfulla och tacksamma hjertat. När herr Liwenburg såg
denna fladdrande näsduk, hänförde de gamla minnena
honom derhän, att han vinkade med handen och
mumlade: — en satans söt tös! Jag kan ge mig hin på, att
hon för min skull kommit hit upp! — En känsla af
obehag smög sig dock strax på honom. Det var det der
fördömda »Janne Olsson», hvars simpelhet generade ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
