Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannar imellan. Teckning ur stockholmslifvet af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarpå den lilla frun med matt stämma talade om den
tid, då hon haft ylleschagg på sina möbler, samt sjönk
afsvimmad i armarne på herr Doverby, sedan han först
haft nöjet att hårdt smälla igen dörren efter den flyk-
tande notarien.
•Jo, sådana äro menniskoma,* sade fru Pilqvist, när
hon någorlunda återhemtat sig; *men det gläder mig
verkligen, att notarien såg ut som en våt hund! En så
nedrig varelse! Och säga sig inte vilja helsa ... o, jag
lefver aldrig öfver det här ... det blir min död!*
Herr Doverby talade några lugnande ord och fru
Pilqvist lät sig omsider återföras in i sitt rum, der hon
återtog platsen i soffan, medan hon bad språkläraren
på heder säga sig, om han någonsin hört henne beklaga
sig öfver sitt öde.
•Aldrig!* sade herr Doverby, hvarpå han erkände
sig sjelf vara mycket olycklig och mycket misskänd.
Den misskände unge mannen begaf sig omsider in
i sitt rum, der han vid sitt fönster återtog en syssel-
sättning, hvarmed han ofta roat sig under de senaste
veckorna. Han satte sig nämligen ned för att stirra
tvärs öfver gården, just på den punkt, der herr Barken-
boms fönster voro belägna; ty der, genom en af dess
klara rutor, syntes nu, likasom ofta förut, en den täckaste
och behagligaste syn — ett flickansigte. Ack, denna
täcka Klara! Med eller utan mynt, så var hon dock
verkligen förtjusande! Det var redan något, att sitta der
i flera timmmar och se på hennes nedslagna ögon, medan
hon läste i en bok; men då Klara Barkenbom började
att slå sina ögon upp och sända dess strålar mot herr
Doverby, steg hans förtjusning till fullkomlig hänryckning
— hon såg honom bestämdt, hon misstyckte icke att han
satt der! Ja, det var den älskligaste flicka på jorden, och
om gubben Barkenbom icke lät henne bli ensam arfta-
gerska, gjorde han en nedrig orättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
