Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannar imellan. Teckning ur stockholmslifvet af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men icke nog med denna beundran på afstånd, det
fanns äfven timmar af sammanvaro, då herr Doverby,
på samma gång han utvecklade isin nyuppfunna och lätt-
fattliga metod i engelska språket, äfven använde vissa
små konstgrepp, som han med stor framgång brukade
repetera inför sina qvinliga elever, nämligen då och då
en förstulen kyss på Klaras pennor; en flygtig handtryck-
ning, när han korrigerade en öfversättning, eller då han
med handen på sitt hjerta upprepade gånger hade henne till
att deklinera verbet »I lo ve». Och härunder låg det en
skalkaktig blinkning i hennes tindrande ögon, som skulle
banat sig väg till ett mindre mottagligt hjerta än herr
Doverbys. Ja, ett gladare sinne, ett par nättare fotter
och en smärtare gestalt än Klara Barkenboms hade al-
drig trippat öfver Guds gröna jord; och en behagligare
organ och ett mera klingande skratt hade man väl sällan
hört. Icke ens den tväre och buttre gubben Barkenbom
kunde motstå hennes smekningar, och huru mycket han
än satte sig på tvären, så måste han dock slutligen ge
vika, när det var något, som liten Klara bestämdt före-
satt sig genomdrifva.
Och på detta förhållande grundade Doverby sin
förhoppning om att få höra af herr Barkenbom såväl en
välsignelse som ett samtycke, för det fall han beslöte sig
till att fria, och detta beslut hade den älskvärde unge
mannen nu verkligen fattat samt inom sig lofvat utföra
vid första lägliga tillfälle.
Snart randades dagen för en af de vanliga lektions-
timmarne. Herr Doverby hade uppkammat sitt hår till
deii ståtligaste tupé, hans skjortbröst var skinande hvitt
och på hans läppar sväfvade det behagligaste småleende.
Ödet tycktes också temligen gynna honom, ty gubben
Barkenbom, som vanligtvis under lektionerna spatserade
fram och tillbaka i ett närgränsande rum, syntes icke
till, och den unge mannen sade derför till sig sjelf: nu
eller aldrig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
