- Project Runeberg -  Handledning uti nivelleringskonsten /
62-63

(1853) [MARC] Author: Adolf Helander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - §. 16. Att bestämma vattenhöjden för en sjö, eller afvägningens tillämpning för undersökning i följd af tvister om vattenverks läge - §. 17. Om afloppsgravar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

huru högt vattenverks-ägaren har rättighet att uppflamma sjön enligt
överenskommelse eller laga tillåtelse, och på samma gång förvissa
strandägarne om att denna tillåtelse ej blifvit öfverträdd. För en
sådan bestämmelse, som den ifrågavarande, har man ej af nöden att
upprätta några tabeller eller föra andra anteckningar, utan man
börjar operationen genast dermed, att på lämpligt afstånd ifrån det
gifna vattenmärket B uppställa instrumentet, låt vara i punkten C,
och observerar derifrån, med afvägningsstången ställd uppå B,
syftliniens höjd öfver sistnämnde punkt. Derefter går handtlangaren
med stången, hvarå brickan fortfarande bibebålles vid samma böjd,
som nyss observerades, utmed stranden af sjön på så många
punkter, som finnas behöflige att anmärka, låt vara H, K och L, dervid
så förfares, att stången ställes å marken först på något afstånd
från stranden, och flyttas, om icke denna punkt händelsevis råkat
blifva den rätta, uti samma riktning närmare intill stranden eller
längre derifrån, allt efter som brickans midt behöfver sänkas eller
höjas för att inträffa uti syftlinien. Då man nu uti denna station
ej ser längre än till sist observerade punkten L, så qvarslår
handtlangaren här med stången och instrumentet flyttas till D, hvarifrån
samma punkt ånyo observeras dymedelst, att, sedan instrumentet i
denna station blifvit vederbörligen justeradt, brickan å stången höjes
eller sänkes intilldess midten inträffar i syftlinien. Nu flyttas
stången, med brickan oförändradt fästad på sist funna höjd, till alla
punkter, som härifrån kunna observeras, eller från M till och med
R, i hvilken sistnämnde punkt, såsom varande den från denna station
sist observerade, stången qvarstår, och instrumentet flyttas till E,
derefter man ånyo förfar på samma sätt som förut; samt slutligen,
sedan man kringgått sjön, uppställes instrumentet i G, der man åter
observerar utgångspunkten B och sålunda (samt, om det är möjligt,
genom syftningar öfver sjön), kontrollerar hela operationen. Det är
klart, att emedan uti första stationen C punkten L kom uti samma
horizontalplan med B; uti den andra stationen D, denna punkt L
erhöll samma niveau med alla punkter till och med R; uti den 3:dje
stationen punkten R blef horizontel med U eller V o. s. v.; att alla
desse punkter också måste ligga uti samma horizontalplan med det
gifna vattenmärket B.

Såsom bekant är, förekomma ofta tvister om vattenverk och den
skada desamme förorsaka å kringliggande ägor genom vattnets
uppdämning, äfvensom fråga ofta väckes om hvilken och huru mycket
mark som kunde vinnas genom en sjös eller myrs sänkning eller
totala aftappning etc., vid hvilka tillfällen nivellering i ungefärlig
öfverensstämmelse med nu beskrifna method ifrågakommer att
tillämpas, med iakttagande i öfrigt af hvad om afloppsgrafvars anläggande
i det följande kommer att nämnas.

§. 17.



För att från en yta afleda det öfverflödiga vattnet, aftappa en
sjö eller mosse eller endast sänka ett stillastående vatten, begagnar
man sig utaf antingen täckta diken ("trummor") eller öppna
grafvar, hvilka sistnämnde kallas kanaler då de äro af större
dimensioner och hafva för ändamål att sammanbinda andra vattendrag och
med fartyg befaras. Det är emellertid nu tills vidare endast fråga
om anläggning af öppna afloppsgrafvar[1], hvilkas bottenbredd
lämpas efter den vattenmängd, som skall bortföras, och måste öfver
allt förblifva densamma, hvaremot bredden i dagen eller grafvens
öfre bredd varierar i mon af markens höjning eller sänkning
sålunda, att samma bredd är större, der marken höjer sig och således
större djup för grafven erfordras, än då ett motsatt förhållande är
händelsen. På det vattenmassan i dylika grafvar altid måste hafva
en likformig rörelse, så att den ej mer sammanpressas på ett ställe
än på ett annat och dymedelst skadar sidoväggarne genom
utskärningar, så måste man sålunda konstruera grafvarne, att desse
sidoväggar allt igenom formera samma vinkel mot bottnen. Huruvida
denna vinkel bör göras större eller mindre beror af jordmonens
beskaffenhet, så att vinkeln eller lutningen är större i lösare än uti
fastare mark. Följande figurer utvisa genomskärningen af grafvar
med den olika docering (sidoväggarnes), som vid markens olika
beskaffenhet i allmänhet lemnas.

Fig. 32.
Fig. 32.



[1] Angående täckta dikens anläggning hänvises till "Handbok uti praktisk afdikning af Henry Stephens"; utgifven af C. O. Bildt. Stockholm 1847.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:43:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nivel/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free